"Vi sjunger karaoke på Västerhus ihop"

Foto: Jakob Ekvall 

Göteborgsbaserade Beverly Kills är aktuella med sitt andra album, Wishing Well. Bandet var med mig på en lång promenad för ett tag sedan, från Sandarna till Eriksberg och det är ett band jag gärna klär öronen med. Kontrasten mellan det uppgivna och det upplyftande, Alma Westerlunds sång som låter som att den bäddar för drömmar - precis som musiken gör. Ofta drömsk rock som grundar sig i fina melodier. Jag skulle säga att melodierna på nya albumet ler mer än vad de gjorde på Kaleido. Texterna är oerhört välskrivna och låtar som Lucky Star och Paloma Breath tillhör det bästa som bandet gjort. Ett av årets klart bästa album. Idag pratar jag med bandet om nya albumet, om Göteborgs-scenen och om hur inställningen till musiken i stort ser ut idag. 

Hej på er! Hur är läget? 

- Tja Oskar! Det är kanon, tackar som frågar. Mycket att stå i inför albumsläpp, men det är mest bara skoj.

Lucky Star på nya albumet är bland det bästa jag hört på länge! Berätta mer om den låten! 

- Nämen! Så himla kul att höra. Lucky Star är låten som vår gitarrist John brann mest för. Det blev hans lilla hjärtebarn som han kämpade in i det sista för. Alma tycker att det är en klassisk John-låt - melankolisk, på ruinens brant, med ett massivt crescendo. Det som gjorde att låten kom med på skivan till slut var resten av bandets entusiasm för Almas refrängmelodi. 

Jag brukar be brukar artister få jämföra sina nya verk som om de hade varit en fysisk plats. Vad är Wishing Well för en slags plats och hur mår människorna där? 

- Den känns som en plats för länge sedan, där allt redan har hänt. Kulisser för ens ungdom. 

Jag funderar på hur skapandeprocessen såg ut den här gången. Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det? 

- Vi började visualisera nästa album så fort vi hade spelat in Kaleido. Den skulle vara mindre spretig genre-mässig, eller åtminstone lite mer sammansvetsad. Vi ville också försöka skriva mer låtiga låtar, hellre än låtar med två riff där ena får vara vers och den andra en refräng. Känns som att vi lyckades rätt bra med det ändå va? 

Jag älskar när skivor får mig att känna att jag vill starta ett band. Så känns det för mig när jag lyssnar på Wishing Well. Vilka skivor/band fick er att vilja starta band? 

- Det går nog inte att tillskriva viljan till ett band. Att starta band kändes för oss lika naturligt som att andas! 

Vilken effekt vill ni att er musik ska ha på lyssnaren? 

- Något att sätta igång på första dejten kanske? Lagom eldigt, lagom gosigt. 

Minns ni första gången ni stod på en scen och hur det var? 

- Första gången med Beverly Kills var sent 2017 på en svartklubb här i stan. Agent Blå, It’s For Us och ett amerikanskt band spelade, om vi inte minns fel. Vi hade skrivit Fourteen två dagar innan och bestämde oss för att köra den på debutgigget, som om det inte var nervöst nog. 

Hur tycker ni att Göteborgs-scenen mår idag? 

- Den mår stadigt! Kul med nya band som dyker upp här och där. Mud Grief, The Kind och Nektar är väl våra nästa stjärnor, skulle vi tippa på. 

Vad önskar ni att Göteborg hade mer av? I musikväg och som stad generellt. 

- Fler replokaler med fönster. 

Umgås ni i bandet mycket privat också? 

- Det tycker vi ändå att vi gör! Vi går på spelningar ihop, käkar middagar ihop, tar en fika ihop, sjunger karaoke på Västerhus ihop. Än är vi inte trötta på varandra! 

Foto: Jakob Ekvall

Var går ni helst ut i Göteborg? 

- Ölstugan Tullen på Mariaplan är nära och bra till repan. 

Ni har snart funnits i åtta år som band. Nämn tre saker som stått ut mest under de här åren! 

- Topp tre coola grejer som vi gjort utan inbördes ordning: 

Signa med Australienskt skivbolag i början av 2019 

Turnera nästan två veckor i Mexiko oktober-november 2022 

Musikvideon till Divine, sommaren 2021 

Jag lyssnade på Elegance in a State of Crisis häromdagen och tycker att den är fantastisk fortfarande. Hur ser ni på den idag? 

- Vad snäll du är! Den känns oväntat sammanhållen fortfarande. På ett sätt känns det som vår första skiva - vi slet som djur för den. Den känns mörk i kontrast till där vi står idag. Vi spelar ju fortfarande I Dreamt in Commercials (och ibland Seven Sisters) så många delar av Elegance finns fortfarande med oss. Det finns bara typ 7 exemplar kvar av vinylen, sjukt nog. 

Era rötter finns i DIY-scenen. Hur har det påverkat ert förhållningssätt till musik generellt? 

- Tror inte att det har påverkat oss så mycket egentligen, det är mest väldigt roligt att få göra saker tillsammans. 

Har er inställning till musiken och det ni gör förändrats med åren? 

- Det handlar mindre om dagdriveri och mer om kvalitet framför kvantitet. Tur är väl det! 

Vad har ni för drömmar som band? 

- Vi drömmer fortfarande om en sån där monster-lång Europaturné på en månad eller två. Det finns en massa coola festivaler som vi inte har spelat på ännu. 

Har ni en långsiktig plan med musiken eller kör ni mycket på feeling? 

- Vi kör så länge det känns kul! 

Till sist, är ni redo om krisen eller kriget kommer? 

- Det finns folköl i repan, så det är vi absolut.

Lyssna på Wishing Well här nedan!

"Vi mediterade, tittade på stjärnorna och pratade om livet"

Foto: Martin Kiessling

Jag har lyssnat mycket på Tildes album Pink Moon denna våren. Titelspåret är så vackert och får mig att känna som om jag hade en fågel i mitt bröst. Låten svävar liksom fram, trots dess sorgsna budskap. Tilde Ingham har en röst som greppar tag i ens känslor och i ens själ och genom rösten bygger hon storartade låtar. Nu bygger Tilde upp sitt tredje album och första singeln ut heter Anywhere but here. Det är en låt som jag kommer minnas länge. Den låter nämligen helt fantastiskt. En tonsatt inre resa efter lyckan, med Tildes röst som har förmågan att sjunka in i varje känsla. Idag, i en längre intervju, pratar jag och Tilde om rastlöshet och om fina resor. Såna där där man hamnar i ett fint sällskap och tittar på stjärnorna tillsammans. 

Hej Tilde! Hur mår du? 

- Jo tack. Jag mår ganska bra. Våren är här och det känns så skönt. 

Vilken textrad beskriver ditt liv bäst just nu? 

- Say yes to heaven. 

Ditt debutalbum kom 2018. Hur ser du på Nothing gold can stay idag? 

- Oj, gud vilken svår fråga! Jag kunde ju väldigt lite om produktion när vi spelade in den och det känns som att den blev som den blev på nåt sätt. Den är ju inspelad helt live i studion med mina barndomskompisar. Det är fint. Ofta tycker jag om låtarna bättre än produktionerna, jag hade gjort mycket annorlunda idag. Samtidigt så har den en charm och en känsla över sig. Lite ambivalent helt enkelt! 

Första singeln från kommande albumet, Anywhere but here, känns som en framtida klassiker. Den får verkligen själen att rysa. Är singeln signifikativ för hur plattan kommer låta? 

- Men gud, tack. Vilka fina ord, jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag blir jätteglad. Jamen, till viss del. Den är lite övergripande i tematiken på skivan kan man säga. Åtminstone textmässigt. 

Du nämner i press-releasen din rastlöshet. Finns det något som mildrar den för dig eller är du fortfarande på jakt efter den där lindringen? 

- Ja, det finns en del saker som mildrar men det har väl varit en resa i sig att hitta mer konstruktiva sätt att hantera den. Mycket som lindrat tidigare har varit destruktivt men ja, jag är nog ständigt på jakt efter den där lindringen. Att göra musik är ett av dom bästa sätten för mig. Att vara i något kreativt flöde. 

Jag kan själv relatera till att vara rastlös. Om jag bara skulle ligga ned i soffan en hel dag så skulle dagen kännas så bortkastad. Man vill hela tiden upp och utnyttja tiden. Kan du känna igen dig eller finns det dagar då du är bra på att göra ingenting? 

- Ja, absolut, jag känner igen mig. Jag är ganska dålig på att göra ingenting men jag övar på det. Mina bästa idéer kommer ofta då så egentligen är det nåt som jag borde göra mer. 

Du nämner även att det kommande albumet är ditt mest personliga. Hur ser du på gränsen mellan privat och personlig? 

- Den är ganska tydlig för mig själv iallafall tror jag. Jag skulle säga att jag är personlig men samtidigt är jag nog rätt privat. I mina texter kan jag dela mina innersta tankar men jag delar inte med mig så mycket av mitt liv och relationer på sociala medier. Det känns privat. Det personliga kan ju ofta vara universellt på ett annat sätt än det privata. En låttext kan ju kännas personlig samtidigt som den kan resonera med många människor. 

Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om?

- Jag tror allt handlar om ingången egentligen. Om ens egna ”poesi” genomsyrar så kan det ju funka även om det kan kännas långt utanför vad man brukar skriva om. Så nej, det finns nog inget. 

Du har rest mycket de senaste åren. Vilken är den finaste resan du gjort? 

- En längre och fin resa var till Chile men det var ganska längesen. Jag älskade Chile. Det finns en plats i Chile, ”Valle Elqui”, som är den plats man bäst ser stjärnorna på från jorden. När jag av olika anledningar mådde riktigt dåligt åkte jag dit och bodde med en före detta munk och hans tre hundar uppe i bergen. Vi mediterade, tittade på stjärnorna och pratade om livet. Det var bara vi där. Det var en väldigt fin resa på många olika sätt. 

Själv brukar jag se långa fysiska resor som personliga resor också. Att varje nytt möte med ett land eller nya människor förändrar något. Gör du samma koppling? 

- Verkligen. 

Du växte upp i Göteborg. Präglades din uppväxt av samma rastlöshet? 

- Ja, jag dagdrömde mig alltid bort. Längtade alltid bort. Det var inte rastlöshet i att jag hade svårt och sitta still och så utan mer en själslig rastlöshet. 

Numera bor du i Stockholm. Vad har Stockholm för fördelar respektive nackdelar jämfört med din födelsestad? 

- Åh vad svårt. Det finns så mycket. Jag har ju väldigt svårt och släppa taget om Göteborg. Är i Göteborg minst en vecka i månaden, haha. Stockholms fördelar skulle jag säga är att det är väldigt vackert, större och lite soligare. Nackdelarna är kanske att det inte har samma live-scen som Göteborg med lite mindre ställen och så. Göteborg har verkligen blivit helt otroligt på det. Sen är det ju havet, horisonten. Det finns en del! 

Ruvar du på några dolda talanger? 

- Jag pratar spanska! 

Vad får dig att skratta? 

- Talladega nights. 

2023 valde Veronica Maggio att anordna en minifestival. Om du skulle göra samma sak någon gång, vad skulle känneteckna den festivalen? Nämn tre artister som skulle få spela då! 

- Kanske en festival som håller till på olika ställen. Lite som Viva Sounds i Göteborg. Så svårt men om jag får välja vilka som helst.. Jag har ju aldrig sett varken Bruce Springsteen eller Bob Dylan och det vill jag så okej. Jag väljer Bruce och Bob och sen Adele. 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 

- Nina Simone på Montreux jazz festival när hon spelar I wish I knew how it would feel to be free. 

Vilket är det bästa rådet du har fått i ditt liv? 

- Lyssna på magen! I relationer och så tycker jag att det är bästa rådet. Huvudet och hjärtat kan ha fel men magen har typ alltid rätt. 

Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig. 

1) Carole King - Tapestry

2) Livet är underbart (den med James Stewart, inte den italienska) 

3) Nina Simone 

4) Barcelona 

Till sist, om du var en karaktär i en valfri klassisk film, vem hade du varit då och varför? 

- Någon superhjälte skulle det nog vara. När jag var liten ville jag vara Zorro.  Jag säger det - Zorro,, för att få vara en hjälte, stå upp för dom svaga och rida på hans häst Tornado!

Lyssna på Anywhere but here här nedan!

Mathias Zachrisson - Känslorna

Omslag: Klara Nordin-Stensö

Så är den här, Mathias Zachrissons barnskiva Känslorna. Jag vet inte om någon tonsatt en barndom så fint. Jag minns när jag själv var barn och hur oändligt allting var, somrarna, haven av godis, känslorna som räckte till månen och tillbaka, minst. Det är med åren, när de har växt och växt och växt, som man börjar begränsa livet. Som barn är livet en koja som kan byggas på i all oändlighet. Plötsligt, när man är vuxen, så tar bräderna slut. Fantasin med dem. 

När jag var liten så tänkte jag att alla skruvar jag hittade ute var från min cykel och någonstans visste jag att den cykeln kunde ta mig hur långt som helst i fantasin. Det var ingen som begränsade den fantasin, ingen som satte upp rödlysen i det magiska. Det är viktigt att barn har sitt eget utrymme där de får låta fantasin beta utan att någon sätter stopp för den skörden. Mathias ger barnen utrymme på Känslorna. Deras världar, sånger och ord bemöts inte med tvivel utan snarare öppenhet på ett oerhört fint och inkännande vis. Texterna är poetiska och väjer inte för något utan berättar om både det lustfyllda liksom det skrämmande mörkret som aldrig riktigt går att borsta bort. Dialoger blandas med mjuka och vackra visor. 

Havet är alldeles för stort är ett fint samtal mellan Gunnar och Allan. Ett intressant nedslag i en spännande diskussion. Det är ett album som visar puls hela tiden, som verkligen känns som de där sommardagarna jag hade som liten, när allt var lek och man sprang sig andfådd tills man föll ihop, alldeles varm och lycklig. Den underbara andfåddheten får liv här. Känna av mig, där Mathias sjunger, är en fantastisk visa om att utlopp för alla känslor. Alla måste få springa i det där utloppet. 

Sommarlovsvisan där både Anna Levander (från Dolce) och Hedda sjunger tar mig till de där cykelturerna med min mamma längs gatorna i Lindsdal. Sommarlovet hade precis kläckts och just där och då kändes det som att det skulle vara för alltid. De flesta låtarna handlar just om att få känna och här blir känslorna lyssnade till. Tänk om jag kunde spara med minnen är fortfarande en ditsydd knapp i min själ. Den kommer för alltid sitta där och jag känner mig trygg när jag knäpper den knappen och bara lyssnar. Sarah Riedel och Freya sjunger med en otrolig värme. 

Låtarna kläs på av fantastiska musiker. Jag måste nämna Daniel Migdal exempelvis. Daniel och Mathias har arrat stråket tillsammans. Jag intervjuade Daniels syster Natalie i samband med hennes debutsingel. Jag minns att hon pratade varmt om sin bror. Det är en stor sorg att hon gick bort alldeles alldeles för tidigt. Samtidigt är det fint att minnas på ett album som på många sätt känns så oerhört levande. Lina Langendorf förgyller med en ljuvlig saxofon och Tobias Willund med en magisk trumpet. Dessa instrument blåser genom albumet på ett förtjusande sätt. 

Mathias och Kieli åker på en luftballong-färd tillsammans och det finns mycket ljumma vindar som ger den där luftballongen kraft att fortsätta sväva där i luften. Fantasin är en drivkraft. Att inte avbryta barns berättelser, utan istället se deras drivkraft och kreativitet. Man behöver inte väja för tuffa ämnen, man kan bara prata om dem på andra sätt. Det här är utan tvekan en framtida klassiker och ett av årets absolut både viktigaste och bästa album.

Lyssna här nedan!

Linn Och Skuggorna - Furupark

Omslag: Isaqell Nilsson

Det var en ganska tidig kväll förra året. Det var fortfarande ganska kallt ute och jag längtade mest efter att få ligga på en filt i en park och dricka öl. Man skriver som en önskelista till solen över allt man önskar och man vill bara gå i uppfyllelse. Hela ens jag måste förverkligas med en gång. När man känner sådär så måste det verkligen hända något. Bra musik kan ha den effekten på mig ibland, att den ruskar om mig och lägger till ingredienser i mitt liv som jag verkligen känner att jag behöver där och då. Linn och Skuggorna var just den ingrediensen jag kände att jag behövde den där kvällen i maj förra året. Äntligen något som skakade om och varje ton talade till mig. Girigast i stan var en fantastisk debutsingel och hade mig på kroken redan vid introt. Linn Edmans röst klädde den riviga miljön perfekt. 

Nu är det Luleå-baserade bandet tillbaka med singeln Furupark. Jag skulle säga att den riviga i musiken från debutsingeln här snarare finns i Linns röst. Bandet låter i övrigt mer mjukt här men samtidigt jävligt bra. Texterna är fantastiskt välarbetade och har samtidigt en touch av det spontana, ungefär samma känsla som Mats Wikström brukar skapa i sina texter. Som jag tolkar texten så finns en längtan efter något och att samtidigt inte jaga något man inte behöver egentligen. Ibland kanske man till och med tummar på sanningen men man vill mest att något ska hända, att något ska röra om - precis som jag själv kände att det här fantastiska bandet gjorde med mig och mitt liv. Det var något explosivt som min själ behövde och den explosionen tonsattes av Linn Och Skuggorna på ett fantastiskt vis. För mig är det här ännu bättre än debuten. Jag gillar verkligen känslan av det spontana i musiken och hur levande och liksom sprakande allt känns.

Lyssna här nedan!

"Sail On kan ses som en spegling av livet som förälder"

Foto: Egentid

Pappabandet (bandet träffades på pappa-träffar i Limhamn) Egentid har idag släppt debut-EP:n Sail On. Jag tycker att bandet genom de sex låtarna låter som en varm och mjuk filt, som våren som växer fram, som solen som sakta spricker upp. Jag blir glad av bandets närvaro i låtarna och de reflekterande texterna når längre än ända in. Jag blir rörd av att lyssna och det tror jag att ni också kommer att bli. Bäst låter det i förstasingeln Call You Back samt den fantastiska No More Pain. Idag går bandet, genom Björn Rydhög, igenom EP:n, spår för spår. 

Better Man 

- Lead-singeln från EP:n Sail On. Personlig utveckling är en viktig drivkraft för mig, och Better Man fångar just det temat på ett fint sätt. 

Call You Back

- Den sista låten vi spelade in en demo av och troligen den mest catchiga på EP:n. Precis som de andra låtarna kom den till på bara några minuter, men inspelningen och förädlingen i studion blev en lång och omsorgsfull process. 

In Her Arms & Part of You 

- Gitarristen i bandet, Petter Engström, skickade ukulele- och gitarrspåren, och därefter kom text och melodi till mig som en present från ovan. 

No More Pain 

- Skriven tillsammans med låtskrivarvännen Olof Gråhamn i sommarstugan i Yngsjö 2024. Låten speglar mina tankar kring att bli äldre och bär tydliga influenser från Velvet Underground och The Beatles. 

Sail On 

- När jag blev pappa var jag orolig för att inte kunna ägna lika mycket tid åt musiken. Men under min pappaledighet insåg jag att den oron var i stort sett obefogad. Genom musiken har jag knutit an djupare till min dotter, och hon har både inspirerat mig och fördjupat min kärlek till musiken. Sail On föddes ur ett gitarrjam tillsammans med henne och blev en hyllning till henne och livet självt. När jag sedan träffade de andra i Egentid på Limhamns öppna förskolas pappaträffar fick musiken en ny dimension. Istället för att bli en broms i det kreativa livet blev min dotter – och våra barn – en kreativ katalysator. 

- Omslaget till EP:n skapades i samarbete med min vän och kollega Marcus Wester. När han visade mig några av sina teckningar, som tidigare varit okända för världen, kände jag direkt att de passade perfekt till vår musik. För att sammanfatta: , musiker och drömmare. EP:n påminner oss om att drömmar kan slå rot och förverkligas – även mitt i vardagens mest intensiva stunder.

/ Björn Rydhög, Egentid 

Lyssna på EP:n Sail On här nedan!

Tonåren var en boss som vi tog oss förbi genom musiken

Jag kommer inte se Kent på deras nya turné. Jag såg dem två gånger på deras avskedsturné 2016 och kände väl också att priset för biljetterna till de nya var alldeles för högt. Kent är dock väldigt mycket nostalgi för mig och det band som fick mitt matchställ att präglas mindre av nervositet och mer av känslan att det är okej att känna vad som helst och det är okej att vara mänsklig. Jocke berg är den största anledningen till att jag började skriva, och mina dikter i början var som rena plagiat av hans texter. Jag bodde i Stockholm en period och året innan jag flyttade dit så lärde jag känna fantastiska människor där som också brann för Kent, som citerade Elever i dagböcker och fick mig att inse att den texten var något utöver det vanliga. Jag tänker ofta på dess innebörd och hur vi alltid tycks vara så säkra på allt, fast det är så många platser vi aldrig kommer få se, så många situationer vi aldrig kommer behöva vara i. Alla liv är klädda på olika vis. Vissa tycks ha skottsäkra västar mot allt. Jag önskar att ditt självförtroende hade haft det som barn och mitt också förstås. 

För mig var Kent ett av de verktyg som hade förmågan att minska på mörkret, där samhället ofta multiplicerade eller adderade mörkret så delade Kent på det eller minskade på det helt. Det var okej att gråta som karl, det var okej att vara ensam, att vara född i en gråmelerad stad. Skammen jag ofta kände hade Jocke förmågan att skrämma bort genom texterna. Jag lyssnade förstås på Håkan Hellström under samma tid, men det var mer ett som Instagram-inlägg där man i grunden mår piss men lägger upp sig själva med hundra filter och berättar om drömmarna. Håkan var som en verklighetsflykt, medan Kent sjöng om att hantera verkligheten och tristessen. 

För mig blev den musiken oerhört viktig och den fick mig också att känna att jag inte behövde stanna i Kalmar, att jag kunde bredda mina vyer. Vissa dagar i Kalmar var som att känna sig instängd i en skog och plötsligt såg jag en öppning, en väg bortåt, en fågel som lyfte. Mina tonår var min replokal. Där lärde jag mig att hantera mig själv, musiken tog mig bort till större lokaler, fler sammanhang där jag kunde träffa människor jag kände igen mig i. Min relation till Kent förändrades med åren. Jag var inte helt positiv till de mer elektroniska tongångarna. Jag kunde verkligen sakna hur gitarrerna exploderade i raseri och frustration - istället möttes man ofta av en kall och monoton synthslinga. Det blev aldrig på samma sätt, men Kent fortsatte skriva bra låtar och Förlåtelsen och Den sista sången från sista albumet är låtar som tillhör deras absolut bästa. Själv kommer jag nog alltid hålla Hagnesta Hill högst. Främst kanske på grund av Visslaren, Kevlarsjäl och den fantastiska Stoppa mig juni (Lilla ego) där en trumpet lyfter låten än högre än Eskilstunas högsta punkt. 

Någonstans lärde jag mig att stå ut med mig själv. Stundtals var Kent som den där skottsäkra västen. Särskilt mot glåpord. Musiken är som bäst när den blir till en inre livvakt. Som när den bygger en rymdraket i ens bröst och får en att lämna sig själv ibland, när mörkret blir för påtagligt. 

Ikväll lyssnar jag på Elever och tänker tillbaka på när jag och fyra vänner delade på en vante på skansen i Stockholm. Vi mådde alla ganska dåligt men kände den där gemenskapen som tog oss vidare, som fick oss att döda bossen som var tonåren och försiktigt tog vi oss till nästa nivå. Nästa del av livet.

Cebratrack - Dear Gravity

Foto: Rebecka Wahlström

Jag pratade med Erica Hallström och hennes Cebratrack i samband med releasen av singeln Lunacy. Singeln var spunnen ur en depression, ur sömnlösa nätter och att känna sig annorlunda. Som att komma in i ett rum och förväntas kallprata. Alla tycks uppskatta det mycket och går omkring som om deras liv alltid är klädda för alla situationer, men själv känner man att man hellre vill sprängas. Och när allt känns fel har vi människor en tendens att skylla på något, hitta en syndabock, som till exempel månen. Erica fångade känslan perfekt och det är en låt jag ofta återkommer till. 

Senaste singeln heter Dear Gravity. Den kommande EP:n har ett rymdligt tema och jag tycker Erica är bra på att bygga upp känslan att man är i sin egen galax, att det är svårt att alltid känna sig hemma på jorden och att man i olika situationer känner sig lite ”off” och hon är även bra på att skapa sitt eget universum i sin musik, där musik och det visuella blir som tvillingsjälar, födda samtidigt. Texterna blir ofta filosofiska och djupare än mycket annat och jag gillar det verkligen. 

Dear Gravity är en låt, ett brev till gravitationen, en satellit som bör skickas in i allas rymd och för alltid stanna där. Det är en fantastisk låt som fastnade redan första gången jag hörde den. Texten beskriver när man känner sig liksom fängslad av mörkret och hur man än försöker springa ifrån det, sätta sig i en farkost och resa bort från det men så är man plötsligt tillbaka igen på ruta ett. Låten vilar på en elektronisk grund och svävar fram drömskt men säkert. Det låter alldeles fantastiskt.

Lyssna här nedan!