Sofia HK - Det var i byn

Foto: Linda Rós Gudnadotter

Jag fick själslig post häromdagen. Det var ett kärleksbrev till livet i en by och till barndomen. Det var där i byn världen fick plats, berättar Sofia HK i sin debutsingel Det var i byn. För mig tar singeln med mig till min uppväxt. 

Om somrarna var vi ofta i Kåremo utanför Kalmar. Drömmarna har kvar sina fotspår längs de där grusstigarna än, var så säkra! Jag red för första gången. Jag blev avslängd för första gången - inte av livet utan av en häst. Det var snarare där i Kåremo jag lärde mig att tämja livet och inte falla av och det var först där i Kåremo jag kände att jag hade solen i hela kroppen, att hela solen faktiskt kan få plats där bara man har det riktigt gött. Jag hade inte mycket av det jag anser mig behöva idag, men mina drömmar hade täckning och hjärtat hade sin sovsäck, där det kunde vila lugnt - utan att rusa iväg. Det var där min värld fick plats och jag blir rörd när Sofia sjunger om sin värld, sin upplevelse och samtidigt gör det så vackert så att den plats, de känslor hon sjunger verkligen väcks till liv. 

Sofia Hultqvist Kott, som är hennes namn till vardags, får verkligen de ord hon sjunger att andas. Hennes vemodiga folkpop berättar något viktigt och i maj släpps EP:n I norr ut över ängarna. 

På Det var i byn sjunger Sofia om att rädda kryp i ån med hjälp av ett strå och att höra hennes pappas trygga fotsteg över bron. De fina barndomsskildringarna dansar tryckare med en fiol som förför på ett både vemodigt och tryggt sätt. En liten värld - samtidigt den största av alla världar. Det är ett oerhört vackert skrivet brev, med trygg och säker penna färglägger Sofia barndomen och visar kärlek till en speciell miljö. Med sig har hon musiker som Sara Parkman, Martin Hederos och Gard Nergaard. Tillsammans skapar de något väldigt fint. 

Lyssna här nedan! 

Carlos Atlantis - Främmande bekant

Omslag: Johannes Ellebrant

Det var ett tag sedan sist, Carlos Atlantis. Bandets album Magisk Realism släpptes 2023 och bjöd på lekfull och drömsk pop. Riviga drömmar kan man kalla det. Jag tyckte att bandets texter verkligen bildade en bro ut ur dimman som allt brus skapar. Det är lätt att gå vilse i all ny musik som släpps och det är lätt att missa massa guld, men jag är glad att jag hittade till bandet. De sticker ut både med sina texter och med sin speciella energi. Sedan sist så har bandet utökats. Numera ingår även Frida Nilsson i bandet.

Främmande bekant heter nya singeln och den bjuder på ett vemodigt men samtidigt avslappat handslag när jag möter den. Omslaget är både lugnande och vackert och låten delar den bilden. Det är färger som träder fram, som går igenom det gråa, betongen som står där och stoltserar men det finns något vackrare, något annat som vill fram. Man väcks till liv igen och får det där man behöver. Jag älskar känslan jag får av låten. Världen känns lite lättare i axlarna som sjunker ned. Det blir en bra dag trots allt, när färgerna bryter ned det gråa och vi börjar gunga i takt till musiken.

Lyssna här nedan!

The Jilted - Dirty Dancing

The Jilted fortsätter att släppa dansanta elektroniska toner. Min mamma älskade filmen Dirty Dancing när jag var liten. Mycket på grund av kemin mellan Patrick Swayze och Jennifer Grey kan jag tänka mig och förstås låten I’ve had (the time of my life). Det är en film med mycket sensuell dans och den där sensuella dansen fångar The Jilted bra i den nya singeln med samma namn som den klassiska filmen. 

The Jilteds musik dansar gärna nära mörkret men också nära det sensuella, det längtande. Ofta finns duons låtar där i mitten mellan begär och mörker. Där hittar vi också Dirty Dancing. Hjärtan som brinner men ord förstör, så säg ingenting, utan dansa bara vidare genom natten. Låten pulserar verkligen och det är en fantastisk låt som borde färga min nattklubbs-himmel natt efter natt. 

Det är duons mest intensiva låt hittills och allting liksom rusar fram, natten, känslorna, dansen. Mörkret är sannerligen närvarande men duon ger det verkligen ett träningspass. Några danssteg till och så är mörkret puts väck.

Lyssna här nedan!

Henning - Ontario (Feat. Slowgold)

Omslag: Jens Gustafsson

Sveriges svar på Mark Knopfler gästas av Amanda Werne och hennes Slowgold på senaste singeln Ontario. Det är en väldigt fin duett där berättandet står i fokus. Det är ett möte om ett bättre liv. Om att korsa Atlanten för det som är bättre, att korsa jobbiga känslor för att komma ut på andra sidan, med livet starkare och i behåll. 

Första gången jag mötte Henning var på en spelningen med bandet Kasban. Det bandets mål var att förmedla historier, som de berättade för bloggen. Även Henning solo förmedlar historier och han gör det tillsammans med vackra gitarrsolon som får en att drömma sig bort till någon enslig plats där man kan sluta ögonen och bara känna friheten forsa genom ens kropp. 

Nya singeln bärs verkligen upp av en gitarr som liksom spinner drömmar. Att Henning möter Amandas röst i den drömmen är verkligen ljuvligt och för mig, personligen, skapas samma magi här som i en annan duett från de senaste åren, En sommarnatt av Solen. 

Han beskriver en resa och samtidigt känslorna till de som blev kvar där han gav av sig av. De ser mot samma himmel fortfarande, men från olika platser. Guds väg är dåligt skyltad, men någon gång kommer man kanske fram till ett annat liv. 

Henning och Amanda lyfter varandra som om varje ton förvandlas till ett rep som tar dem högre och högre. En av årets finaste låtar.

Lyssna här nedan!

Fia - The one to leave

Foto: Fabian Rosenberg 

Fia skalar av världen på nya singeln The one to leave. Hennes pop har tidigare varit relativt storslagen men här och på den kommande EP:n Season of Loss så möts vi av en annan slags nerv, där allting är live och där fokus ligger på berättandet och där styrkan finns just i orden och i Fias röst. Hon har förstås även tidigare promenerat i liknande trakter, som i storfavoriten The art of letting go där universum förvandlas till händer som fattar Fias och visar henne vägen. Hon gör så gott hon kan för att få livet att skina. Och musiken sken verkligen där, liksom Fias röst som sken ikapp med sin styrka och nerv. 

Nya singeln är alltså hämtad från Season of Loss som släpps i maj. Låtarna är inspelade i en gammal missionskyrka och jag, som hört hela EP:n, tycker att man lyckats hitta en närhet i alla låtar. Jag, personligen, vill gärna känna mig nära som lyssnare och på både singeln och resten av EP:n så har man verkligen lyckats fånga den närheten. 

The one to leave bär på en text som gör ont men har en melodi som både gråter och skrattar på samma gång. Ett glatt vemod eller tvärtom. Den kontrasten är fin. Texten beskriver annars en destruktiv relation där Fia sjunger om att ducka för kulorna. Kanske inte fysiska sådana, men väl psykiska pistolskott. Det som verkade vara medicin för själen var snarare ett gift för den. Fia sjunger ”Sometimes I wish you would have raised your hand, a bruise is easier to understand” och det är en fantastisk textrad som sätter ord på problematiken på ett utmärkt sätt. Det inre går inte alltid att visa upp. Det är en fantastisk text som bärs upp av Fias närhet i rösten samt bäddas in av vackra stråkar. Mycket, mycket fint.

Lyssna här nedan!

NicoleK - Sanning

Son of a XY som NicoleK släppte med Ola Rapace för några månader sedan har växt till en av artistens bästa låtar. Det är något i melodin som har en sådan eld, något i Nicole och Olas röster som gör att elden blir än starkare. Jag förstår varför låten släpptes i två versioner, i två olika perspektiv. Den akustiska skulle jag säga är den bästa, då duons röster väver samman känslorna på ett än finare sätt där. Nicole är ju en artist som fått allt mer uppmärksamhet den senaste tiden och jag tycker att hon gör mycket fina verk av människans mörker, relationers mörker. Hon skapar fina kontraster med sin röst och hennes samarbete med Ola har visat på än fler talanger hos skådespelaren som vi alltid kommer minnas som Hoffa från Tusenbröder. 

Nya singeln heter Sanning och det är en singel som bärs av för mycket effekter i början men när dessa skalas av så har vi ytterligare en storhet till låt. Ofta finns storheten i det mer rena och när effekter skalas av så inser man att det naturliga ofta har de krafter som behövs. Det behövs inget mer. Sanningen behandlar en avslutad relation och att blunda för sanningen. Man skriver allt man känner längs väggarna. Själens samt lägenhetens, men försöker väja undan för det som gör ondast. Ibland är det enklare att förstå lögnen än att ta till sig sanningen. Åtminstone vackrare för en stund. 

Nicole fortsätter att sjunga armarna till gåshud och gör fin musik av situationer när livet inte blev som man hade hoppats på.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Bäck

Foto: Jakob Ekvall

Nya projektet Bäck är intim och akustisk musik, som spunnen ur ett behov av att skala ner verkligheten och världen litegrann. Daniel Johansson Beckman som ligger bakom projektet har en vacker röst som passar in i den vaggande låten. Man hör att artisten gillar Kent men det är verkligen inget dåligt i min bok. Texten innehåller som små hyllningar till bandet från Eskilstuna och jag tycker Kalla händerna är en finfin och berörande debutsingel. Texten och musiken skapar en fin helhet, en vacker och stillsam pardans där texten för och musiken lugnar. Idag gästar Daniel och hans Bäck bloggen för ett musikminne!

Golvfläkten bredvid surrar. I taket ser jag resterna av några självlysande stjärnor som råkade bli kvar ifrån 1990-nånting. På snedväggen ovanför sängen hänger en löpsedel med texten ”JAG VAR DÄR AC/DC på Ullevi 2009” bredvid en AC/DC-t-shirt från samma turné. Det är juli 2012, jag är 17 år och halvsitter i sängen i mitt rum hemma hos pappa. I knät har jag min laptop med sidan setlist.fm uppe. Imorgon ska jag se Kent för första gången, på torget i Karlshamn. 

Några kvällar i rad har jag noggrant studerat texterna till samtliga låtar som ska spelas. Det tar tid men om man repeterar låten Sjukhus tillräckligt många gånger kan man lära sig orden ”och de tog mig till en smutsig strand där vålnader av surfare som drunknat samlade PET-flaskor för pant” utantill. Det var tydligen viktigare att kunna vartenda ord som skulle komma ur Joakim Bergs mun, inklusive extraverserna i avslutningslåten Mannen i den vita hatten, än att bli överraskad i stunden. 

Som för många andra som växte upp på 90- och 00-talet hade vissa av Kents låtar letat sig in i minnesbanken under barndomen, förmodligen genom en radio i något kök eller via en cd-skiva i någon bilstereo. Det var dock inte förrän 2010 jag föll handlöst. Plötsligt fanns alla de här låtarna uppdukade som kändes som hemma. En liten självklarhet för mig mitt bland all tonårsosäkerhet. 

Så var dagen kommen. Jag lämnar mitt sommarjobb som vaktmästare på en kyrkogård och möter upp mina kompisar. Vi lyssnar bara på Kent under förfesten, och rör oss sedan mot torget. Även fast jag vet hur konserten kommer genomföras kryper nervositeten sig på. När bandet börjar spela är det som att vara bland vänner. Låt för låt avverkas precis enligt plan. Ingenting oväntat händer på scen, men det skulle visa sig att något händer i mig. Konserten avslutas med konfettiregn över torget, något mina kollegor från kyrkogården dagen efter besvärar sig över. 

Efter konserten börjar jag sjunga hemma. Jag gör det när ingen hör, förmodligen skitdåligt, jag har ju aldrig hållit på med musik. Särskilt minns jag ett tillfälle när jag står framför spegeln i mitt rum och sjunger låten Ensammast i Sverige allt vad jag orkar. Jag inser att jag måste börja spela gitarr för att ha en ursäkt till att få sjunga. Dels vill jag stå på scen, dels tänker jag att detta kommer tjejer nog gilla. Så jag önskar mig en akustisk gitarr i julklapp, vilket jag får av min mamma julen 2013. Resten? Historia.

/ Bäck

Lyssna på Bäcks debutsingel här nedan!