vakentimmar

Laleh - Sjung

2012-01-27T12:58:00.000+01:00

Laleh Pourkarim, 29, har på tidigare skivor använt flera språk för att nå ut med sin musik. Låtarna har varit fylld av massa färger, där hennes röst har varit hennes musik, istället för att bara vara en del av den. Låtarna har inte känts anpassade efter något annat än Laleh själv.

På nya skivan Sjung, hennes fjärde i ordningen, använder hon, förutom på tre svenska låtar, det engelska språket. Det är inte bara språket som skiljer låtarna åt, utan även känslan som musiken ger. Medan de svenska låtarna ter sig mer lekfulla och personliga, så vandrar de engelska, med få undantag, runt mellan radions tjocka väggar. Det känns som att hon lättat på det personliga och klivit över på en annan sida. Fast bara med ett av språken. Medan de svenska låtarna ber om äkta känslor så verkar de engelska sträva efter att bli omtyckta av alla. Det ger en lite kluven bild av skivan. Bergen har slätats ut.

Skivan inleds med Elephant där hon sjunger om elefanter som rest sig ur gyttjan. Nu vet jag att låten har en helt annan innebörd, men det känns som att det är just gyttjan som saknas, den rena ljudbilden döljer det lekfulla allt för bra. Laleh dansar med Ted Gärdestad i dödsbejakande Vårens Första Dag, och nog önskar jag att den lekfullheten hade fått prägla hela skivan. Sjung är inte alls dålig, men en skiva där ett språk har växt upp och ett annat fortfarande vill sjunga till de som försöker förstå på riktigt. Tyvärr får det förstnämna störst utrymme. Rösten har tidigare knytit ihop helheten, nu känns det som att den snarare har löst upp den. Det perfekta växer inte på samma sätt som de spontant spretiga.

Lalehs tolkningar från tv-programmet Så Mycket Bättre följer med som bonus-cd. De får mig att tänka på att det är tur att hon väljer att skilja på låtarna från programmet och de nya, egenskrivna. Att lägga in tolkningarna på samma skiva hade gett en än mer kluven bild. Tolkningarna, framför allt på Tomas Ledins Just Nu är genomgående bra, men låtarna passar kanske bättre i sammanhanget de kom ifrån.

Bilder från Eklanda

2012-01-22T16:08:00.000+01:00

Anders Wallner brinner för framtidsfrågor

2012-01-15T22:51:00.000+01:00

Foto: Scanpix

Anders Wallner, 28, är Miljöpartiets partisekreterare sedan maj förra året. Han har sedan tidigare även varit presschef för Pridefestivalen i Stockholm. Några veckor innan Anders blev vald till partisekreterare blev han attackerad av två män som knivskar honom svårt, dels i benet och dels i ljumsken. Ingen har ännu gripits för dådet. Dagarna efter dådet meddelades det att Anders kommer bli helt fysiskt återställd.

Vad är du mest nöjd med att ha åstadkommit, politiskt sett, under 2011?

- Det jag är mest nöjd över att Miljöpartiet åstadkommit under 2011 är rådslaget Makten över tiden där över 4000 människor deltagit på möten, i nätdiskussioner och i en nätenkät om frågor kring arbetstid och makten över denna och diskuterat flexibla arbetstider, osäkra arbetsvillkor, arbetstidsförkortning och andra reformer som kan ge människor mer livskvalitet. Det är ett digert material på hundratals sidor med åsikter som vi nu har att gå igenom och analysera på ett viktigt politiskt område.

Vad har du för förväntningar på det nya året?

- Mina förväntningar på 2012 är att Miljöpartiet ska både vässa och föra samtal om klimatpolitik och migrationspolitik med tusentals människor. Det är två av världens stora framtidsfrågor och även om Miljöpartiet har ambitiös och radikal politik på båda områden så tror jag att det finns många kloka tankar bland människor som kan göra oss ännu bättre.

Sex sinnen

2012-01-12T11:59:00.000+01:00

Hörseln. Att få höra någons röst, någons liv, hålla örat mot någons lycka.
Om alla sinnen inte kan närvara, så växer sig de som finns nära, starkare.
Det är vackert att koncentrera njutningen till bara ett ställe. Att mötas, sända sina sinnen till varandra. Ge, ta, skicka ut satelliter i varandras rymd. Hur låter ditt liv? Hur låter mitt?
"Kyss mig". "Var?". "Överallt!"

Känseln är nog det sinne som är mest jag. Att få röra en annan människa. Det fina är att man kan röra någon med alla sinnen. Väldigt vackert, och ingenting man någonsin kan ersätta. Att ha den möjligheten, att faktiskt få röra en annan människa. Jag tror att man även har ett sjätte sinne, i vissa ögonblick;
Att känna genom en annan människa. En början som finns i ens egen kropp, men som slutar i en annans. En resa genom varandra, ett möte, en kyss. Överallt. På din mage. Längs dina lår.
"Jag håller om dig, med dina armar."

bara så länge du varar

2012-01-07T22:52:00.000+01:00

jag är bara enstaka ord
jag bildar inte någons historia
skrattet är ett språk jag har förlorat
och aldrig lyckats lära mig igen
jag trodde att jag hade gått framåt
men insåg att du kastat framtiden åt ett annat håll
jag hinner alltid för sent i tid

jag ligger som en ö i dig
du ligger som en världsdel i mig
nu drömmer jag
men bara så länge du varar

en del av en själv blir alltid lämnad för varje val man gör
man är sällan enig med sig själv
resten av kroppen fortsätter på den vägen man inte valde
så fortsätter man genom livet
delar av en har aldrig hänt
delar av en kommer aldrig hända
ögonblick av ljus som plockas isär
i takt med att mörkret dyker igenom oss
med små bitar av stjärnor som fastnar på vägen ner

jag ställer dig som en fråga
du är alltid ditt eget bästa svar
du silar dig genom mig
jag silar mig genom dig
nu drömmer jag
men bara så länge du varar

antingen tänker man sig igenom en människa
eller så känner man sig igenom den
tanken är en orm som hugger oss med våra egna tänder
och man är rädd för att skrämma iväg den andra genom att känna
men kanske mest av allt för att skrämma iväg sig själv
när utseendet går uppgår själen ner

din hand kommer bli full av jord
en gång en människa
farkoster kommer skickas ut i rymden men aldrig nå fram
armar kommer sträckas om barn som aldrig kommer födas
fast jag fortsätter drömma
men bara så länge du varar

Maria Ferm berättar om hennes 2011

2012-01-02T20:26:00.000+01:00

Fotograf: Fredrik Hjerling

Maria Ferm, 26, företräder Miljöpartiet de gröna i rättspolitiska och migrationspolitiska frågor. Maria jobbar för en ökad integritet i samhället, vill bland annat avkriminalisera fildelning och riva upp IPRED-lagen och FRA-lagen. Hon vill också ha en humanare asylpolitik och förbättra situationen i samhället för ungdomar, bland annat genom att höja studiemedlet och bygga fler (miljövänliga) hyresrätter.

Vad är du mest nöjd med att ha åstadkommit, politiskt sett, under 2011?

- Det jag är mest nöjd med är att Miljöpartiet såg till att en stor reform om anhöriginvandring finns med i årets statsbudget. Reformen ska lösa problemen med de nya kraven på pass och styrkt identitet som har gjort det omöjligt för till exempel familjer från Somalia att återförenas i Sverige eftersom Sverige inte godkänner somaliska pass. Tusentals familjer kommer att kunna återförenas i Sverige under det kommande året när reformen träder i kraft.

Om vargjakten

2011-12-29T21:00:00.001+01:00

Ett svar på debattartikeln Hjälp oss att bli av med vargen som är publicerad på Aftonbladet.se

Om Facebook och relationer

2011-12-29T20:51:00.000+01:00

Jag läste att Facebook lätt kan förstöra förhållanden, särskilt när man nyttjar sidan till att lägga till människor man bara delat en öl eller en krogtoalett med eller någon som man kanske haft ett kort samtal med. Många menar att Facebook lätt leder till svartsjuka, särskilt när partnern börjar undra vilka alla nya människor som poppar upp är. Jag tror inte att det är relationsfrämjande att lägga till hur mycket människor som helst och berätta allt som händer för alla. Det är inget fel att lära känna fler människor, men är det verkligen människorna man lär känna eller är det bara fler gilla-markeringar som tar plats i ens liv?

Både relationer och livet i sig handlar både om att öppna upp och att utesluta och ju längre livet blir desto mer utesluter man. Det är som en stad som byggs bort istället för upp. Kanske inser man att livet inte är en stad där alla husen står pall om stommen är byggd av enbart bekräftelse. Jag tror på öppenhet inom relationer, men jag tror inte man ska hålla relationen öppen för alla utomstående. Det ska inte vara ett helt slutet rum, men vissa saker får gärna vara privata. Människans jakt på bekräftelse är ett av de största samhällsproblemen idag. Det finns människor som blir nere bara för att ingen kommenterar deras blogg eller uppdatering på Facebook. Det är enbart tragiskt. Man kan inte leva efter hur andra värdesätter ens liv.

Jag vill lära känna människor genom en ömsesidig kommunikation och inte genom något ensidigt bekräftelsesökande. För övrigt behöver svartsjuka egentligen inte vara ett problem, det handlar mest om att möta den och prata om den. Försvara inte svartsjukan, låt den försvara sig.

Elfriede - en dystopi

2011-12-20T19:49:00.000+01:00

Det är lätt att se likheter mellan nobelpristagaren Elfriede Jelinek och Elfriede Anderson, huvudperson i Åsa Grennvalls nya album Elfriede - en dystopi (Optimal Press, 142s). Jag vet inte riktigt hur man ska tolka anspelningen, men sett till namn, utseende och sociala problem så är den tydlig. Elfriede jobbar på ett stort företag, hon har ett av de största och finaste kontoren på hela arbetsplatsen. Hon har tre vuxna barn som besöker henne en gång i månaden, men de har ingen direkt kontakt. Hon känner att hon är en dålig mor, men hon hoppas att barnen ska se henne som ett ”funktionellt näringsrikt värddjur de levde i ett tag för att sedan gå vidare med sina liv.”

Elfriede verkar inte ha något sunt förhållande till någonting, varken till livet i sig, till hennes medmänniskor eller till sin egen person. Hon konstaterar att ”ju mer jag umgås med människor desto ensammare blir jag.” Hela tiden återkommer Elfriede till mörkret, sitt eget och andras, ett mörker som inte går att rensa bort. Samtidigt säger det mycket om samhället, där det är helt förkastligt att sitta ensam på julafton, eller att inte glädjas av sin egen födelsedag. Det är inte alla som växer ur sitt mörker, som man förväntas ha gjort när man fyllt 50.

Elfriede gräver och gräver i mörkret, men hon hittar inget ljus. Förutom i en tanke om en magisk busshållplats - om man gick av där så skulle man försvinna. Det är det hon önskar allra mest, men hennes självmordstankar blir aldrig mer än just tankar. Hon härdar ut. Existensen fortsätter.

Åsa Grennvalls tecknarstil känns igen, även om jag tycker att böckerna efter Cynisk romantiker är mer samhällsgranskande än de tidigare. Kanske var Cynisk romantiker slutet på en mer självbiografisk period. Jag var rädd att Elfriede skulle kännas för överdriven med sin pessimistiska livssyn, men Grennvall går aldrig över gränsen. Överlag är det en fantastisk bok, Åsa Grennvall berättar alltid någonting med sina böcker, det är sällan särskilt ljust, men mörkret behöver också berättas.

"En ventil för hålen i själen"

2011-12-18T23:52:00.000+01:00

Mattias "Mäbe" Johansson, 35, är sångare i strömstadsbandet Mäbe. Förra året släpptes debuten ...söker lögner får sanning till svar. Bandet, som förutom Mattias består av gitarristen Günter Ohlsson och Kent Andreásson på bas, spelades bland annat flitigt i P3. I slutet av november hoppade trummisen Kalle Karlsson av bandet, men en ny skiva är på gång. Jag bad Mattias att avslöja lite detaljer om inspelningen.

Hur har inspelningen av nya skivan gått?

- Den har gått väldigt smärtfritt. Vi har överlag vart mer ”spontana” och gjort saker mer ”där och då” och varit kreativa på plats. Vi tillbringade fem dagar i Athletic Sound Studio i Halden, Norge med Kai Andersen, som tidigare jobbat med bland annat Madrugada, Motorpsycho och CC Cowboys. Där spelade vi in grunderna med trummor, bas, gitarr, flygel, orgel med mera. Studion är helt analog och är i sig självt otroligt inspirerande. Kreativiteten finns inrökt i väggarna där och några av idéerna som hamnar på skivan föddes där.

- Sedan har jag fortsatt att spela in sång med Jonas Beijer i Salong Ottillia i Trollhättan under några veckor. Jonas spelade in förra skivan och även allt vi gjort innan dess och jag litar väldigt mycket på hans omdöme när det kommer till min sång, så han har varit till stor hjälp som vanligt. Det var samma där, känslan var viktigare än det rent tekniska. Det finns sångspår på skivan som är en hel låt på en tagning.

Vad har du för förväntningar på skivan?

- Resan har varit lika viktig som målet i det här fallet, antar jag. Jag har helt enkelt velat göra en skiva med så starka och varierade låtar som möjligt. Helheten är på så sätt viktigare än delarna, för målet har varit att varje låt ska skilja sig från nästa men ändå hålla sig inom bandets sfär. Så mina förväntningar på den är nog förmodligen större än någon annans och jag vill känna att jag har gjort en tidlös platta som jag själv kan lyssna på i 10 år från nu. Sedan vad andra förväntar sig har jag ingen aning om. Givetvis hoppas jag att så många som möjligt får chansen att höra och gilla den, men jag kan bara tillfredsställa mig själv i det fallet.

Hur skiljer sig den nya skivan från debuten?

- Framförallt produktionen är markant annorlunda med tanke på att den är analogt inspelad och allt du hör på plattan är ”riktiga” instrument. Man kan se den som en motreaktion på första skivan antar jag, då vi var extremt anala med att få varenda liten grej perfekt och exakt. Om första skivan var maskinell så är den nya betydligt mer mänsklig och spontan. Jag gillar första skivan också så klart men ville inte göra på samma sätt igen. Mycket av grejen för mig är att vara kreativ och testa olika saker med det här. Sedan om låtarna skiljer sig är väldigt svårt att avgöra för i min värld är alla låtarna olika, men just nu är den nya skivan bättre i mitt tycke.  

Jag, som själv skriver, funderar ofta på hur personlig man vågar vara, hur mycket av dig själv finns i dina texter?

- Skriver man personligt känner ofta människor igen sig har jag märkt och dom applicerar texten på sig själva istället. Så på sätt och vis blir personliga texter mer universella. Jag har oerhört svårt att prata om texter och förklara dem för jag vet oftast inte ens själv varför jag skriver som jag gör eller ens varför jag skriver överhuvudtaget. Det är något som måste ner på papper och skrikas ut bara, och så länge texterna kommer är jag nöjd. Givetvis finns mycket av mig och mitt liv i dem hur som helst. Texterna blir en ventil för hålen i själen, antar jag.

Är det någon skillnad, på så sätt, från första skivan?

- Texterna innehåller andra ord och handlar om andra saker än på första... De får analyseras av andra. 

När förväntas skivan släppas?

- Jag vet inte riktigt än men jag hoppas få mer klarhet i det snart!

Besök gärna Mäbes hemsida för ytterligare information och nyheter kring bandet. Ni kan även följa Mäbe på Facebook.

Kliv in med mig i mitt nya liv

2011-12-17T18:28:00.000+01:00

I have followers in no less than seven different countries. Who probably all are Swedish speaking people, men ändå. Men ändå roligt att människor från både Brasilien och Ryssland följer bloggen. Spasibo, obrigada och tack! Annars så känns det lite sorgset att någon stal min väska på tåget till Skåne i förrgår. Väskan innehöll både dator och kläder. Även om det är värre att förlora en människa än materiella saker, så känns det ändå hemskt. Vid årsskiftet flyttar jag i alla fall till en radhuslägenhet i Eklanda. Det blir ett nytt liv som öppnar sig. Kliv in med mig.

Behind the scenes på varenda människa

2011-12-07T16:57:00.001+01:00

Jag vet inte om det blir så mycket snö i år, vilket är bra både för SJ och för mig, i alla fall när jag tänker åka tåg, vilket jag planerat att göra en hel del i vinter. Men är det snö utomhus blir det ännu finare att göra saker inomhus, särskilt efter att ha varit ute i snön, så jag hoppas på både lite kramsnö och hållahandensnö.

Men man skapar lätt ett antingen eller, och nöjer sig bara med att vara längst ut på någon av de två sidorna. Men det finaste kanske finns någonstans i mitten? De vackraste orden kanske står om inte mellan raderna, så över de gamla raderna, eller varför inte under de gamla raderna. Jag menar att man bör se det som inte finns än, för snart finns det kanske, och man bör se det som inte finns längre, för då kanske det återuppstår.

Ju mer jag tänker på en människa som inte finns längre, både de som inte finns just för mig längre och de som inte finns just för någon alls längre, så återuppstår både hur de pratade med mig och sättet de var på. Tanken kan om inte uppfinna, så i alla fall återvinna. För övrigt hoppas jag att det återigen ska bli trendigt att gå behind the scenes på alla människor, det är trots allt där det vackraste finns. Minst.

Julkortsprojekt

2011-11-29T18:07:00.001+01:00

Julen är för många en ganska jobbig tid, som präglas av mycket ensamhet. Därför tänker jag i år skicka julkort till lite slumpmässigt utvalda personer, och även till en del som behandlats dåligt och ovärdigt i år. Naturligtvis är det omöjligt att veta om de slumpmässigt utvalda personerna, som jag egentligen inte vet någonting om, är i behov av fler julhälsningar eller inte. Men kanske kommer det i alla fall att leda till någon slags värme, och någon slags insikt, att man inte behöver känna någon för att kunna bry sig om den. Projektet kommer att påbörjas inom några dagar.

SeLest släpper Våren

2011-11-28T12:18:00.001+01:00

Foto: Patrik Gunnar Helin

Simon Ljungman har varit gitarrist bakom Håkan Hellström sedan 2008. Bandet SeLest, där Simon är sångare, är en åttamannaorkester som bildades 2006. Förra året släpptes debutskivan Kapellgatan 12, en skiva vars texter präglades mycket av sorgen efter Simons storebror som gick bort i en olycka hösten 1999. SeLest är musik som tröstar, de vill något och måste få ut det, eller som de själva skriver: ”Vi vill ge det missbrukade ordet pretentiös en annan klang genom att markera dess egentliga innebörd: att ha en pretention, att vilja något.”

Hur ser framtiden ut för SeLest?

- Vi är som bäst igång med att slutföra och mixa klart uppföljaren till Kapellgatan 12 som ska heta Våren. Den kommer släppas i början av mars och då kommer vi också turnera med den. Dock är inga datum eller städer klara än.

Hur skiljer sig den nya skivan från debuten? Är det något speciellt ni har velat förändra?

- På Våren finns en genomgående puls. Ett driv framåt. Mer synth och mer beats. Texterna är som tidigare sprungna ur känslostormar men här finns en större plats för hopp. Den inleds med energiknippet Springer och avslutas med vår episka Vila som avslutat så många av våra livekonserter. En av låtarna från skivan, Stockholm T/R, släpper vi redan nu.

Ni kan följa SeLest på deras hemsida eller på deras officiella sida på Facebook, där ni också kan lyssna på Stockholm T/R, som är en vacker duett. Simon Ljungman är även aktuell i höstens omgång av På Spåret, där han medverkar med Augustifamiljen, som förutom att vara Håkan Hellströms kompband också är På Spårets husband.

Survival of the trevligaste

2011-11-24T18:56:00.001+01:00

Survival of the fittest borde alltid vara survival of the trevligaste. Survival of den som orkar lyssna, survival of de som hellre är förändring än bara pratar förändring. Jag har de senaste två månaderna fått saker gratis från olika butiker bara för att jag varit trevlig mot personen i kassan. Det lilla räknas en hel del. Det räcker så klart inte alltid att bara vara trevlig i vårt samhälle. Det är snarare väldigt sällan det räcker. Ofta är det tyvärr de trevligaste som straffas. Läste i Aftonbladet att en dömd sexbrottsling kanske inte kommer utvisas, bara för att vissa papper inte är i ordning, medan två oskyldiga barn uppenbarligen kan utvisas hur enkelt som helst till Italien. Ur led är tidens ben.

Jag pratade om komplex och könsroller med en arbetskollega för ett par dagar sedan. Det enda jag tycker är lite trist med min kropp är längden av den. Nu vet jag inte om det har med mig att göra, eller om det är på grund av andra som jag önskar att jag var längre. Antagligen är det en blandning. Jag tror i alla fall att det är ett ganska vanligt komplex bland killar. Medan många tjejer vill vara mindre, vill många killar det motsatta. Det har väl både med attraktion och könsroller att göra, antar jag. Nu är jag inte på något sätt överdrivet kort, men i alla fall under medel när det gäller killar, och kanske lite över medel när det gäller tjejer. Oklart hur jag ligger till när det gäller alla människor.

Det sägs att de flesta komplex grundar sig i ens egna självkänsla, men den grundar sig minst lika mycket i folks kommentarer eller fördomar. Jag har stött på ett antal människor som på något sätt fällt kommentarer kring min längd. Om jag inte hade fått dessa kommentarer hade jag nog inte brytt mig särskilt mycket om hur lång jag är, då det är något jag inte alls kan påverka. Jag tycker generellt att det är meningslöst att negativt kommentera folks kroppar, och särskilt när det gäller saker man inte alls kan påverka. Däremot så brydde jag mig nog mer förr än vad jag gör nu. Det är inte survival of the fördomsfullaste, det är survival of the mest öppna. Det viktigaste är inte hur man ser ut, utan att man finner lycka i både det man själv är och gör, och i det andra är och gör. Andra kanske vill inreda en, men man är alltid sitt eget hem. In till minsta cell och blodkropp!

Veckodagsbundet

2011-11-22T23:34:00.001+01:00

Känner mig lite småsjuk hela tiden. Det har varit så hela hösten. Har det inte varit problem med öronen så har det varit problem med min RLS. Kanske kommer den stundande vintern bli lite mer uthärdlig med en rejäl vinterjacka. Det är vad jag hoppas på i alla fall.

Vintern är väl egentligen mest en årstid då folk handlar alldeles för mycket. En slags stresskonsumtion. Det enda som botar stressen är att handla mer, som om det skulle fungera att köpa bort känslor. Det skulle förvåna mig om det inte blir nytt rekord för julhandeln i år. Och ännu ett nytt nästa år. Många människor är verkligen veckodagsbundna och högtidsbundna. De gör det som förväntas av dem. De dricker aldrig alkohol på en söndag, ringer aldrig oanmäld på hos någon en fredagkväll och firar alla högtider på det vedertagna sättet. Vare sig de vill eller inte. Det är inget fel att leva på det viset heller egentligen, men jag tror inte på att låta en veckodag bestämma över hur jag ska leva mitt liv.

man har bara sin rymd att räcka fram

2011-11-11T14:06:00.001+01:00

vi kan varandra utantill

vi kan vandra omkring i varandra i timmar

jag kysser din mun

där solen är

där skymningen väntar

den går inte borsta bort

skymningen torkar aldrig ut

våra kroppar färdas i olika hastighet

men i samma ljus

natten rasar i vikt

stjärnorna är så tunna att benen börjar synas

en gång i tiden var stjärnorna upplysta broar mellan planeter

de har slutat skicka upp astronauter i rymden

vintergatan mynnar redan ut i din ryggrad

universum hänger i trådar från våra armar

men en dag ska även vi

kapas av och drömmas ut

döden och livet färdas i olika hastighet

men i samma ljus

låt aldrig det förflutna vara det du bygger ditt liv av

det förflutna går att läsa

men inte skriva

senare och förr står man

med rynkor som runnit och torkat fast

med händer som till slut inte når bortom den egna kroppen

med ett liv som inte når den sista flotten

drömmar som tar slut

för de som färdas i olika hastighet

men i samma ljus

Halsdukshöst

2011-11-08T19:45:00.002+01:00

De stunder då man är utan varma armar om hösten och vintern så är varma kläder ett bra substitut. Däribland stora halsdukar. Tycker att halsdukens mönster har ett varmt skimmer över sig, och värmer gör den, i väntan på armar. Som alltid är det bättre att köpa något dyrare kläder som håller, än att köpa plagg man måste byta ut efter en ganska kort tid. Det är billigare i längden att handla kvalitet. Att masshandla billiga varor är dyrare i längden både för dig och för världen.

Vackra minnen av dig

2011-11-03T20:08:00.001+01:00

Ditt Inre: "Med internet och sociala medier snurrar allt jävligt fort"

2011-11-01T19:24:00.000+01:00

Foto: Per Jörnlöv

"En del melankoli, en del pop och en del dans." - så beskriver Hampus Klint and Einar Andersson musikprojektet Ditt Inre. Själv tycker jag att det låter fantastiskt, med svävande texter över en drömsk ljudbild. För ett par dagar sedan släpptes en musikvideo till deras första singel Jorden. En vacker sådan. Jag bad Hampus Klint att berätta lite om Ditt Inre och om duons planer för framtiden.

- Ditt Inres musik är lite småmelankolisk pop med elektroniska inslag och starka melodier. Mycket handlar om att vi snöar in på olika sound som förmedlar olika känslor.

- Det började som en vänskapsgrej där jag och Einar brukade träffas och dricka öl. Einar är med i technobandet Dmitry Fyodorov och jag har spelat i diverse band och en dag började vi helt enkelt lattja lite i datorn. Resultatet blev riktigt grymt och efter ett tag lade vi upp första låten på Soundcloud. Några bloggar plockade upp det, P3 hörde av sig och sen har det rullat på. Om vi ska vara ärliga så har det gått betydligt snabbare än vi kunnat drömma om. Med internet och sociala medier snurrar allt jävligt fort. Både på gott och ont kanske.

- Målet just nu är att göra klart de nya låtarna vi jobbar med. Vi har kontakt med ett amerikanskt skivbolag så vi får se vad som händer.

Den 19 november spelar Ditt Inre på Debaser Slussen i Stockholm. Ta chansen att se dem då. Besök också gärna deras hemsida, där du kan lyssna på deras musik.

Släpp ut hönsen

2011-10-31T11:48:00.000+01:00

Enligt uppgifter från Djurens Rätt har Coop fattat ett centralt beslut att det inte ska säljas burägg i Coop Nära, Coop Extra och Coop Konsum-butiker. På Coop Forum säljs dock burägg fortfarande. I norra Sverige säljs fortfarande burägg i alla typer av Coop-butiker. I deras medlemstidning har de tidigare gått ut med att de inte längre säljer burägg, vilket de dock, bevisligen, gör. Det är viktigt att om man köper ägg, att man väljer ekologiska ägg från frigående höns som har tillgång till utevistelse. KRAV-godkända hönor går fritt inomhus. Jag vill inte påstå att allt blir bra så fort det är ekologiskt, men det blir bättre. Hönorna får KRAV-godkänt foder och varken bekämpningsmedel eller konstgödsel får användas. Djurens Rätt skriver att

I Sverige hålls 6,5 miljoner hönor inspärrade i äggfabriker. Av dem lever drygt två miljoner, motsvarande 35 % av hönorna, hela sina liv i gallerburar. Ytan per höna är mindre än ett A4-papper, och det är för trångt för att hon ens ska kunna sträcka ut vingarna.

Detta kan inte anses vara okej. Jag skrev ett mail till Coop om att helt sluta sälja burägg. De svarade tidigare idag med att

Coop Sverige har varit föregångare när det gäller att ta ställning mot ägg från burhöns. Redan 2002 tog vi bort ägg från burhöns i Coop Konsum och Coop Nära i våra butiker. Samtidigt hade vi också en uppmärksammad kampanj där vi berättade om beslutet.

Vår uppfattning är att äggproduktion där hönorna inte sitter i bur är att föredra, eftersom hönorna då i större utsträckning får utlopp för sina naturliga beteenden. Därför har vi valt att i första hand satsa på ekologiska ägg, Sprättägg och ägg från frigående höns. Vi har också informerat våra kunder om fördelarna med dessa ägg.

Ägg från frigående hönor är dock något dyrare än ägg från hönor som lever i inredda burar. För att kunna erbjuda ett alternativ med lägre priser har vi i Coop Forum och Coop Extra i Coop Sverige även denna typ av ägg.

Sverige är det land som kommit längst i Europa med utvecklingen av nya inredda burar och den produktionen är godkänd i Sverige.

Bland de konsumentföreningar som driver egna butiker under namnet Coop har några valt att ha ägg från höns i inredda burar som ett alternativ även inom Coop Konsum och Coop Nära. Då handlar det oftast om regionalt producerade ägg.

Många kunder är medvetna om skillnaderna i produktionen och vi ser det också att försäljningen av ekologiska ägg, Sprättägg och ägg från frigående hönor. Att välja dessa ägg är det bästa sättet för kunderna att påverka producenterna att ställa om sin produktion.

Själv tycker jag att det ska kosta att köpa ägg från burhöns. Det är inte de bra äggen som är för dyra, det är de dåliga som är för billiga. Väljer man de bättre alternativen kommer de sämre till slut att försvinna. Man ska inte bara tycka att handlingar är bra, man ska vara den handling man själv vill genomföra.

Sommarminnen av Anna Järvinen

2011-10-27T22:15:00.001+02:00

Det har varit ett år med ett antal möten med Anna Järvinen, och det känns verkligen fint! En gång i tiden så var Nattmusik från skivan Man var bland molnen (Häpna, 2009) den finaste låt jag hört, särskilt texten som har ett speciellt romantiskt och drömskt skimmer över sig.

När jag träffade Anna på Liseberg i somras så förklarade hon att texten handlar om att hon befinner sig i sin mormors hem i Helsingfors. Anna frågade först hur jag själv tolkar låten. Det är fint att varje låt berättar olika historier, beroende på vem det är som lyssnar. För mig är låten om att vara hemma hos någon hela natten, i fantasin, men i verkligheten vara någon helt annanstans. Innan jag visste hur texten till Nattmusik gick trodde jag att Anna sjöng raderna "det finns inget som du, hur långt jag än går, som kan ge mig det jag får". Det ger texten en lite annan innebörd.

Var är du nu då?

Att gå från ord till handling

2011-10-25T23:49:00.002+02:00

Gunnebo, Mölndal, Sommaren 2011

Dagen är en bearbetning av drömmar, eller en fortsättning på dem.
Så känns det nu. Förra året var en vägg som sakta raserades allt mer. Min morfar gick bort, jag höll på att drunkna, valet gick åt skogen (alltså, den skogen som skövlas och inte den bra skogen!) och hela sommaren var fylld av en hel del oärlighet. Allt detta byttes inte ut mot något bättre, min morfar är lika borta nu som då, även om jag tror att minnen på något sätt får människor att leva vidare. Minns vi så finns dem.

Det mesta har dock blivit bättre sedan förra året och de människor jag har nära mig nu är ärliga och öppna. Vilket är det viktigaste med människor när jag tänker på det. Det känns både hemskt och inte att anledningen till att jag nu har så fina människor intill mig är att så mycket dåligt hände förra året. Med det vill jag inte säga att det behövs en massa dåligt för att det ska uppstå en massa bra, men ibland underlättar det.

Jag försöker vara närvarande i varje situation, och vill att situationen ska kännas närvarande i mig. För att en situation ska kännas okej så krävs all möjlig närvaro av alla möjliga och omöjliga kroppsdelar. Annars blir antingen man själv eller situationen utanför, och inget av det känns okej. Jag känner att jag allt mer börjar gå från ord till handling och det finaste sättet att gå från ord till handling på är att kyssa någon!

Sport är viktigare än etisk djurhållning så länge vi väljer att vara tysta

2011-10-21T13:16:00.001+02:00

Det är ofta det slutna som premieras, vilket kanske har sin bottenlösa grund i att man aldrig kan såra någon eller göra fel så länge man är tyst. Problemet är att tystnad och slutenhet ofta sårar mer i slutändan. Själv har jag länge trott på att det är bättre att överkommunicera än att underkommunicera och vara sluten, det är just tystnad som ofta är ett av de största relationsproblemen, och som så ofta så är de största relationsproblemen även ett av de största samhällsproblemen. Är man stillasittande i en relation, och ser relationen byggas bort, utan att man reagerar, så är man inte sällan det även i samhället. Vi måste lära oss att både relationer och samhället i övrigt fortsätter att röra på sig medan vi väljer att sitta stilla.

Du ser naturen byggas bort och haven färgas av olja, men du väljer att sitta stilla, du hör någon bli kallad hora och neger på spårvagnen, men du reagerar inte och säger inte till. Att vara tyst är nog så illa. Men även att skrika kan till viss del vara fel, många föräldrar skriker på sina barn, utan att berätta vad de har gjort fel. Ett skrik når säkert ut till en del, men vad lär sig väl barnet av det? Jag vill ha relationer och ett samhälle där man säger till, men där man också förklarar varför man säger till. Det kommer jag använda mig av när jag blir förälder i alla fall. Ett skrik kan säkert hjälpa en att få ut sin egen ilska, men jag förstår inte alls hur det skulle hjälpa barnet.

Ett annat exempel där vi inte längre kan vara tysta är djurhållning kontra människohållning. Både en del djur och en del människor får tillväxthormoner. Djuren, som inte har något att säga till om, för att snabbare kunna slaktas och människan, som väljer att ta detta själv, för att, av olika anledningar, bli starkare och snabbare. Ändå blir vi mer upprörda när det kommer fram att en människa då dopat sig med detta. Detta kan få en att tro att sport skulle vara viktigare än bra och etisk djurhållning, vilket det självklart inte är.

Relationer och samhället i stort hör verkligen ihop, man tänker inte på det så ofta bara. Jag menar, om Jan Björklund hade haft en bra relation till skolan och sina lärare, så hade han nog inte, som nu, velat betygsätta barn redan när de ligger i magen. Jag menar inte att en bra relation per definition ger ett bra samhälle, men det är en känslomässig bit på vägen!

Livsgiltighet

2011-10-18T21:03:00.000+02:00

Jag har länge känt att kroppen är det bästa sättet att uttrycka känslor med. Kanske är det för att det inte finns något mer ärligt sätt. Medan både ord, gåvor och handlingar är begränsade till att uttrycka känslor så är våra kroppar motsatsen. Eftersom kroppen är den platsen där vi samlar känslor, så borde det vara självklart att det är med just kroppen vi ska uttrycka dem!

Inget kan uttrycka kärlek lika bra som fyra armar som möts, och kroppen är inte lika tung och svår att få ur sig när man sörjer de som inte fick bestå. Jag vet, jag märkte det när min morfar dog förra året, och jag märkte det när mina föräldrars katt gick bort i somras.

Det är när någon uttrycker sig mot oss som vi övergår från att vara likgiltiga till att bli livsgiltiga och får oss att vilja spendera "all frysa och dra upp täcket lite till"-tid med någon annan. Det är då all likgiltig tid beslutar sig för att den behöver lite tid för sig själv, och det tycker jag att vi alla kan ge den!

Dia Psalmas avskedsturné nådde Göteborg

2011-10-16T20:07:00.000+02:00

Här kan ni läsa en intervju med Dia Psalma där Stipen berättar om bandets karriär.

Ett förakt mot svaghet

2011-10-12T21:04:00.000+02:00

Enligt Brottsförebyggande Rådets (BRÅ) statistik från 2006 begicks under den tiden 99% av alla sexualbrott, 90% av alla personbrott och 88% av alla mord av män. En klar överrepresentation alltså. Vad detta beror på har man olika teorier om. En anledning lär vara machokultur. Ett av de största samhällsproblemen har blivit en kultur som glorifierar våld och som mer handlar om hur man inte ska bete sig, snarare än om hur man ska vara.
Det är kopplat till ett förakt mot svaghet och att man inte ska bete sig som en ”kärring”. Uppfostras man in i en sådan kultur så blir just våldet och förmågan att aldrig visa sig svag det enda man lär sig att kontrollera, och blir därför det man löser situationer med.

90% av alla våldsbrott är även kopplade till alkoholanvändning.

Det är en stor majoritet som framför allt dricker alkohol på helger. Många av dessa ser aldrig riktigt alkoholens verkliga baksida, och fortsätter att dricka helgen efter och helgen efter igen. De flesta kan dock hantera alkohol, så jag tror inte på någon kollektiv bestraffning i det fallet. De största problemen för de ungdomar som dricker idag lär väl visa sig när de som dricker varje helg dricker lika mycket när de blir föräldrar. Alkoholen blir ett problem när man dricker för att kunna hantera sin vardag. Det är inte bara män som våldtar och det är inte heller bara män som begår grova våldsbrott, och det är inte ens i närheten av alla män som begår något brott över huvud taget. Bland de som begår brott dock, så är en stor mängd berusade, och en klar majoritet män. Det är ett samhällsproblem vi måste hitta en lösning på.

Jag promenerade i Göteborg igår, och när jag kommit fram till Kungsportsplatsen så hamnade jag mitt i ett gängbråk, en kille knuffades in i mig och därefter ännu en, innan jag kunde gå därifrån. Killarna var kanske i 16-årsåldern och verkade redan ha blivit en del av den kulturen där det är roligt att slå andra människor, för hur löser man annars konflikter? Machokulturen märks av i exempelvis våld mot gravida kvinnor, i stora bråk under fotbollsmatcher och i flertalet våldtäkter. Den märks av i våld mot kvinnor och mot män.
Forskning visar att män som slår är dåliga på att hävda sig mot just nämnda machokultur, de tar ut detta på kvinnor, barn eller andra män.

Många pratar gärna om ett ”manshat” så fort man tar upp problemen med denna kultur som många män uppfostras in i, men det är att förringa ett stort problem. Problemet är inte männen, utan det våld som blivit en följd av denna kultur som män uppfostras till att tillhöra.

Det viktigaste är egentligen att inte bry sig om huruvida det är män eller kvinnor som utför dessa brott, utan att det är en människa som uppenbarligen har problem att behärska sig eller hantera känslor av olika slag. Det är upp till oss alla att hitta en lösning. Man kommer aldrig nå en lösning om man helt riktar in sig på ena sidan av problemet.

"Pengar och klass delar redan upp människor i olika fack"

2011-10-07T21:44:00.000+02:00

The Hollies, The Smiths, Oasis, Joy Division... Listan på fantastiska band som bildats i Manchester kan göras lång. Det senaste tillskottet är Clockwork Radio, som blandar soul och indiepop på ett förtjusande sätt. Bandet består av Richard Williams (Sång och Gitarr), Iwan Jones (Sång och Gitarr), Nadim Mirshak (Bas), Dan Wiene (Trummor) och Sam Quinn (Piano, Synth och Gitarr). Deras senaste EP Sketch släpptes den 25 september. Richard Williams berättar om hur framtiden ser ut och beslutet att lägga upp bandets musik på deras hemsida - helt gratis.

Ni har medlemmar från Egypten, England och Wales. Om man tänker på de geografiska skillnaderna, hur blev ni ett band? Och vad har ni för mål med er musik?

- Vi började spela när jag och Iwan flyttade till Manchester för att kunna koncentrera oss på musiken. Där träffade vi Nadim, Sam och Dan genom vänner. Vårt långsiktiga mål är att klara av att finansiera bandet, och att skapa någonting nytt och intressant för både oss och de som lyssnar på oss.

Vad influeras ni av?

- Vi influeras av allt från Bob Marley till Daft Punk. Även namn som Led Zeppelin och Marvin Gaye är stora influenser. Vi gillar musik med melodier. Musik som kommer från hjärtat.

Är alla i bandet delaktiga i låtskrivandet? Tror du att ett band kan ta skada av att en medlem får mer uppmärksamhet än de andra?

- Vi skriver alla låtar tillsammans och bollar med varandras idéer. Vi har ingen direkt längtan efter att bli ”kändisar” så jag tror inte att något sådant hade påverkat oss nämnvärt.

Många artister vänder sig mot musiksajter där man kan lyssna på musik gratis, men ni har valt att lägga upp alla era låtar på er hemsida, hur tänkte ni där?

- Vi vill att vår musik ska vara tillgänglig för alla. Pengar och klass delar redan upp människor i olika fack, och det är nog så tragiskt, men låter vi människor ladda ner vår musik helt gratis så kommer den vara tillgänglig för alla, oavsett bakgrund.

Vad anser du, generellt, om att ladda ner musik och film från exempelvis The Pirate Bay?

- Det är klart att det har skadat musikindustrin, men det känns som att det är dags att acceptera faktum. Det är viktigt att utvecklas med tiden. Nu för tiden har vi artister mer möjligheter och kontroll över vad vi kan och inte kan göra. Det ser jag som en positiv utveckling av det hela.

Hur ser den närmaste framtiden ut för Clockwork Radio?

- Just nu är vi ute på turné. Sen håller vi på med en ny EP som förmodligen är färdig att släppas i början av nästa år. Förhoppningsvis kommer vi att turnera genom Europa med början i april 2012.

Du kan besöka Clockwork Radios hemsida här.

Gryningstid blir skymningstid för Dia Psalma

2011-10-06T23:34:00.001+02:00

Dia Psalma bildades ur askan av Strebers 1993. De bestod i början av Mikael "Ulke" Johansson (Sång och Gitarr), Fredrik "Ztikkan" Blomgren (Bas) och Stefan "Stipen" Carlsson (Trummor), men i mitten av 1994 tillkom även bandets första ljudtekniker Pontus Andersson på Gitarr. 1994 var Dia Psalma ett av Sveriges största band. Debutskivan Gryningstid hamnade på trackslistan och bandet nominerades till både Rockbjörn och Grammis. Gryningstid har idag sålt mer än 100000 exemplar. Under hösten så framför Dia Psalma debutskivan i sin helhet, på olika platser runt om i Sverige. Där efter lägger de ned för gott.

Här berättar Stefan Carlsson om karriären, och vad han känner för debutskivan, 17 år senare.

Under 1994 blev ni väldigt stora, och sålde helt plötsligt tusentals skivor. Kunde den framgången bli svår att hantera ibland? Att ni så snabbt blev kända även för den stora massan?

- Inte direkt egentligen, vi förstod inte varför folk runt omkring oss blev så uppjagade faktiskt, men efter hand så blev det väl mer påtagligt att vi var ett ganska så stort band för den tiden. Men för att summera så var det i början bara roligt att få göra en massa saker som man drömt om och att få möjligheten att spela musik på heltid.

Vid första upplösningen 1997, vad var det som hände då?

- Vi blev trötta på just arbetstempot, vi hade då hållit igång mer eller mindre sedan 1993, alla dagar i veckan med Dia Psalma, så vi körde in oss själva i en återvändsgränd, där vi kände att ”vi stoppar nu, så får vi se vad som händer sen.”

Hur kom det sig att ni startade igen?

- Alla var sugna att spela med varandra igen. Vi kände väl också att det som hände 1997 inte var en helt okej upplösning. Vi hade oplockade gäss som var tvungna att plockas helt enkelt. Så vi körde en del festivaler, och sen beslöt vi oss för att fortsätta för att det kändes så bra.

Nu under sista turnén så kör ni Gryningstid rakt igenom, hur ser du på den skivan idag? Känner du att ni borde gjort något annorlunda?

- Nej, inte alls! Gryningstid har gjort att vi har fått lira tillsammans i 17 år, och varit ute och turnerat och pysslat med musik, precis som planen var. Så det finns inget att ångra. Tvärtom! Nu idag när vi kör hela skivan från start till mål, så tycker jag att den har en bra helhet, allt ligger på rätt ställe, och den lilla dynamik som finns kommer precis där den ska.

Vad känner du att den största utvecklingen var från första skivan till den sista, Re Voltere?

- Svårt att beskriva, men vetskapen om att man inte alls råder över vad folk skall tycka om det man komponerar. Vi har lärt oss att skita i vad folk runt omkring tycker, vi kör vår grej, sen får folk ha sina åsikter om det. Det är säkert kul för dem på alla möjliga sätt, oavsett om det är positiv eller negativ kritik.

Vad är dina finaste minnen från tiden med Dia Psalma?

- Oj, massor! Hultsfred, alla de gånger vi lirade där, var helt fantastiskt. Men det är så mycket som varit fantastiskt, så det blir svårt att namnge fler utan att det blir en novell av det.

Vad känner du själv har varit det värsta under den här tiden?

- Strul med skivbolag, bokningsbolag, management och hela den svenska modellen med att lansera och promota ett band.

Det svåra, har jag känt, med punkband som håller på länge, är att behålla trovärdigheten, skriva samma slags texter som man gjorde förr... Märkte ni av något av det i Dia Psalma?

- Visst, det kan bli svårare, men samtidigt så tycker jag inte att det är en punkgrej. Det finns massor med band/artister som skulle ha bytt pennan mot en trädgårdsspade eller något för många år sedan. Men vi har absolut fått smaka på att vi inte skriver lika bra texter nu som 1993, men som sagt, vi är fria att tycka vad vi vill om musik, eller?

Det var aldrig tal om en ny skiva innan ni beslutade er för att lägga ned? Eller hur tänkte ni där?

- Nej, vi valde att ta ett sabbatsår förra året, sen bestämde vi oss gemensamt för att 2011 kör vi en sista grej.

Till sist, vad kommer hända efter sista konserten? Vad är planerna?

- Vi har massor med planer! Jag spelar i Trash Amigos och Pontus har börjat i Snakestorm. Både Trash Amigos och Snakestorm kommer att vara support för Dia Psalma under hela hösten. Vi kommer med all säkerhet dyka upp i olika band framöver.

Den 15 oktober spelar Dia Psalma på Trädgårn i Göteborg. För övriga datum kolla gärna in bandets officiella sida på Facebook.

här och du

2011-10-03T16:33:00.000+02:00

gatlyktorna gick bort sig i dimman
två svartvita fotografier dansade mot varandra
fötterna nöttes ner till gator
trädgårdsbord höggs ner till träd
askan brändes ner till människa
allt förändrades

mina tankar nöttes ner till dig, dina känslor nöttes ner till mig
och när du bar världen på dina axlar, bar mina axlar dig

mellan oss fanns ljusår av tyst rymd
som bar stjärnor långt innan teleskop
om nätterna gav du dig ut på min bräckliga röst
vi tystnade samma språk
du hade funnit en by, älskat mig till en stad

stjärnorna blommade från din västra kust till din östra
jag kunde plocka vattendroppar på din östra sida
och kasta över dem till din västra
vi landsteg varandra, utrotade ursprungsbefolkningen
och inbillade oss båda att vi var först där

mina fötter nöttes ner till dig, dina händer nöttes ner till mig
och när du bar världen på dina axlar, bar mina axlar dig

Hoppet finns i det röda trädets krona

2011-09-29T00:34:00.000+02:00

För ett tag sedan tilldelades Författaren Shaun Tan ALMA-priset, världens största pris för barn- och ungdomslitteratur. Det röda trädet (Kabusa Böcker, 32s) gavs ut första gången 2003, men det är först nu som boken finns på svenska. Det röda trädet är en bilderbok om depression. Jag vet inte om det är en barnbok i den meningen, men kanske är det bra att göra andra världar, än den naivt lyckliga, tillgängliga även för de yngre. För vissa är den världen rejält påtaglig redan i tidig ålder. De barnen behöver också en röst.
Boken börjar med att flickan, som vi får följa genom boken, vaknar av att mörka löv faller ner från taket. ”Ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot”, skriver Tan. På nästa uppslag har löven nästan dränkt flickan.

Boken har ingen direkt handling, utan målar mest upp känslan av ensamhet, utanförskap och instängdhet. När mörkret tynger ner flickan visas den i form av en stor fisk som hänger över henne. När ingen förstår henne sitter hon inuti en glasflaska med en dykarhjälm på huvudet. Väldigt talande. Den yttre rymden finns även på marken. Den lilla flickan försöker ta sig igenom dagen, men allt blir bara värre och värre. Hon söker efter sig själv, efter någon annan, efter kontakt. Hon känner sig varken förstådd eller sedd. På varje uppslag syns ett litet rött löv. Det kan vara svårt att upptäcka ibland, men det finns där. Hela tiden. Kanske illustrerar det flickans hopp.
Tan fogar samman ord och bilder på ett underbart sätt. En vackert illustrerad sinnesstämning, även för de yngre. Det man inte känner till blir svårare att möta.

Den första nedbrytbara tandborsten

2011-09-28T13:28:00.001+02:00

Natalya Taylor, tandläkare i Australien, har tagit fram världens första nedbrytbara tandborste. Tandborsten är gjord av Bambu och de mjuka stråna är gjorda av bambukolsfiber.

Även förpackningen går att kompostera. Tandborsten tillverkas hållbart och djurvänligt i Kina. Inget barnarbete förekommer i fabrikerna, och alla som jobbar med tillverkningen får en skälig lön. Jag vet inte riktigt hur många plasttandborstar som slängs varje år i Sverige, men ponera att det är runt 5 stycken per person. Gånger ca. 9 miljoner människor. En hel del alltså.

Tandborsten kostar runt 50-lappen och finns att köpa bland annat på Eleven.

Bokmässan 2011

2011-09-25T22:36:00.001+02:00

Läste på Bokmässan i Göteborg idag. Det gick helt okej.
Främst beror det nog på det stödet som jag fick.
Jag läste fyra dikter och började med att prata om hur många människor nämner att ord och olika slags handlingar är de finaste kärleksförklaringarna man kan få av någon, men att det egentligen är människan i sig som är den finaste kärleksförklaringen.
Det är det min bok, Vakentimmar, på många sätt handlar om.
Värt att tänka på nu när hatet mot andra människor sprider sig genom samhället och människors kroppar. Låt det rinna ut.

"Med mer framgång kommer allt helvete med media"

2011-09-22T12:56:00.002+02:00

Foto: Marc Femenia

Det var i Idol Lars Eriksson, 31, blev känd. Dels genom att göra succé och dels genom att reta upp TV4 genom att kritisera och anklagas för att driva med programmet. Nuförtiden pratar han ogärna om Idol-tiden. Kanske för att han inte vill vara en artist på andras villkor. Utan på sina egna. Sin musikaliska grund hittar han i namn som Bob Dylan och Jim Morrison. Den 11 februari i år släpptes debutskivan Rust & Golden Dust (High Gear Music).

Vad har du för planer för framtiden?

- 7 oktober släpper jag en EP med namnet Inconsequencia, endast digitalt. Under hösten/vintern/våren släpper jag 4 singlar undan för undan från en fullängdare som jag släpper framåt sommaren, och vars namn jag ännu inte vill gå ut med! Det är planerna för närmsta framtiden!
 
Hur känner du för Rust & Golden Dust såhär några månader efteråt?

- Jag gillar Rust & Golden Dust, det är en bra produktion med bra låtar som betyder något för mig personligen. Jag är väldigt nöjd med att ha kunnat rama in dessa "minnen" eller "milstenar" i mitt liv, det känns bra på något vis. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad att kunnat ha tillgång till så exceptionellt fina musiker, som jag tycker att de är, var och en av de ungefär tio personer som har hjälpt till med sin känsla och sina talanger! Och att det föll sig så att jag fick tillgång till att spela in med så bra utrustning, det är sannerligen inte alla förunnat.

Har det mesta blivit som du tänkt dig?

- Ingenting har egentligen blivit som jag tänkt mig! En del saker har blivit bättre, över förväntan, andra saker sämre, men sådant är ju livet. Det är klart att det kunde trillat in mer pengar och mer roliga spelningar, men med mer framgång kommer allt helvete med media och allt det tramset, så det är jag ganska glad över att jag slipper för närvarande. Vi får se hur länge jag håller på med musik, men jag har åtminstone en platta till i huvudet som jag brinner för att spela in.

- Det finns låtar så att det räcker till mer skivor, och så ploppar det upp en idé ibland då och då om vad man kunde göra och hitta på, så vi får väl se vad för möjligheter som uppenbarar sig i framtiden. Fram till nästa sommar, som sagt, så har vi en släpp-plan på lite material, material som har legat ganska länge och som jag inte kunnat röra på grund av rättighetsskäl och lite annat sådant tjafs, men som jag äntligen kunde göra färdigt i somras efter att ha tagit lån så jag hade råd med det.

Du kan följa Lars Eriksson på hans Myspace.

Asta Kask vägrar hålla käften

2011-09-21T22:21:00.000+02:00

Foto: Jonas Stentäpp

1978 bildades punkbandet X-tas i Töreboda, några mil från Mariestad.
Två år senare bytte bandet namn till Asta Kask. Ett band som senare kom att bli kultförklarade inom punkscenen. Det förekom ofta att bandet fick poliseskort från spelningar för att räddas från ilskna raggare. Punken var provokativ, men också ett kontaktnät för många vilsna ungdomar.
En reaktion på arbetslöshet och ett kyligare samhälle som hade börjat ta vid.
Asta Kask bestämde sig tidigt för att de aldrig skulle ge ut en LP, men i samband med att de splittrades 1986 gavs LP:n Aldrig En LP (Rosa Honung Records) ut.
Efter det följde ett antal återföreningar och 2006 spelades deras första skiva på 20 år in, En för alla ingen för nån (Burning Heart Records). Bandet har med åren blivit stora utomlands, och band från Brasilien, Colombia och Tyskland har spelat in Asta Kasks låtar. Asta Kask har även turnerat i Japan och i USA. Nuvarande sättningen består av Mikael Blomqvist (Sång och Gitarr), Bonni Pontén (Sång och Gitarr), Magnus Hörnell (Bas) och David Stark (Trummor).
Mikael Blomqvist, även kallad Micke Menlös, berättar för mig om hur punken har förändrats och att det är svårt att behålla trovärdigheten ju äldre man blir.

Du har varit med sen starten i slutet av 70-talet. Vad känner du är den största skillnaden nu, jämfört med hur det var då?

- Det är klart att det är en stor skillnad inom punkrörelsen. Även musiken skiljer sig mycket.
När man började med punk så var det en revoltgrej mot hela samhället. Det spelade ingen roll hur det lät, tanken var att alla kunde spela. Huvudsaken var att folk reagerade. Och det gjorde de ju. Föräldrar och skola rasade mot punken. Raggarna förklarade krig och ville inget hellre än att ta död på oss. Med tiden blev punk mer accepterat och idag är det väl inte många som höjer på ögonbrynen åt en tuppkam. Musiken utvecklades ju också i olika förgreningar på gott och ont.

- Idag är det väl mest rockband som spelar punk. Åsikterna är klenare och mer småborgerliga. Det finns naturligtvis band som verkligen gör sin punkgrej fortfarande men det är rätt skralt. Det verkar mer viktigt att vara vegan och vegetarian och ändå lalla runt i samhällets ramar.

Du har berättat att Asta Kask är den bästa skolan du genomgått. Vill du utveckla?

- Kanske var det mitt livs skola. Lärde mig lojalitet och samhörighet. Samt att ta hand om andra. Att hjälpa varandra och att allt inte handlar om pengar. De värderingarna har jag tagit med mig hela livet och vägrar hålla käften för orättvisor och rasism.

Vad är dina bästa minnen från tiden med Asta Kask i början av 80-talet och tiden med Strebers i slutet av 80-talet?

- Med Asta Kask hade vi skitkul och kämpade i motvind hela tiden. Vi bröt ny mark och fick spelningar runt hela Sverige. Vi spelade verkligen alltid.
Med Strebers 87-88 var det också kul. Men det var inte samma bandkänsla där. Johnny gjorde allt i bandet och vi kompade hans idèer liksom. Självklart var det kul också, men det blev aldrig riktigt samma sak.

Vad är dina värsta minnen från den perioden?

- Det värsta var väl att i tidiga åren alltid vara beredd på att raggarna kunde dyka upp. Lite senare kunde man inte heller vända ryggen till då nazister dök upp på spelningarna allt oftare. Man var alltid på sin vakt.
Idag är raggarna ofarliga och nazisterna är förklädda i kostym men lika farliga på andra sätt.

Hur känner du för punken idag? Känner du att hiphopen tagit över lite av punkens roll, i alla fall i Sverige?

- Tycker absolut att hiphopen tagit vid punkens ideal. Timbuktu och Petter har gjort massor av punklåtar. Det är en bra utveckling att föra ordet vidare. Det finns också en del nya bra punkband som gör ett kanonjobb. Men punk har blivit ganska oförargligt och mainstream, så det är bra att svensk hiphop tar det vidare.

Hur ser framtiden ut för Asta Kask?

- Vi gör som vi alltid har gjort. Spelar för att vi har så jävla kul tillsammans!
Vi kör ju mycket utomlands nu så det känns lite nytt och tändande igen.
Det kommer fortfarande mycket folk på våra spelningar så vi trivs verkligen.
Vi har väl en del planer på att kunna spela in en ny skiva också. Men texterna är svårare idag. Dels vill man inte återupprepa sig och sedan ska vi inte ta orden ur en 16-årings mun. Vi måste skriva från vårt perspektiv idag, som medelålders män. Det är betydligt svårare!
Låtar är inget problem att skriva, men att få ihop en trovärdig text, det är svårt.

Asta Kask turnerar under hösten och vintern på ett antal platser i landet. För ett utförligare spelschema, besök bandets hemsida.

Juni Järvi bryter mot normer

2011-09-20T17:00:00.000+02:00


Foto: Sandra Löv

Juni Järvi, som egentligen heter Mikael Bengtsson, släppte sin debut Wherever Thou Art 2006. Uppföljaren, The Gospel, släpptes först fyra år senare. Båda skivorna är släppta på Junis egna skivbolag Everlasting Records. Både Annika Norlin och Markus Krunegård gästade The Gospel, en skiva där den vemodiga popen som lyste över ett Twin Peaks-doftande landskap hade bytts ut mot en något varmare miljö, om än dock inte fri från problem. Juni Järvis texter är både ifrågasättande och kärleksfulla, de utesluter ingen utan öppnar istället upp något som är helt befriat från olika slags normer. Juni Järvi visar att den konventionella sättet att göra saker på och hur man ska bete sig och vara inte är det enda rätta. Det finns andra alternativ.

Jag tycker att din musik bryter mot många normer, så som könsnormer, och hur saker förväntas vara och gå till. Samtidigt syns du själv inte mycket i media eller i dina musikvideos. Vill du gärna ta bort fokus från din person och få människor att försöka se något annat? Ha du alltid velat bryta mot normer?

- Vad fint att du tycker det! Det är något jag velat förmedla utan att samtidigt skriva på näsan. På första skivan, Wherever thou art, hade jag en klar tanke med att inte synas i media.
Jag ville på något sätt, rent bokstavligt, förkroppsliga bilden eller perceptionen av artisten som publiken ser. Bästa sätt jag kunde göra detta på var att låta någon annan ”spela” mig på alla bilder och i videos. Tillsammans med min vän Lina Kurttila, som spelade mig, skapade vi en bild av artisten Juni Järvi som fick förkroppsliga publikens projiceringar. Jag vet, det var väldigt arty...

- Nu har jag släppt den idén och jag väljer att vara med på pressbilder och i videos. Men jag utmanar gärna stereotypa normer. På senaste albumomslaget har jag till exempel smink och lösögonfransar.

Ofta när människor pratar om jämställdhet så nämner de att de kan tänka sig att göra en massa saker som borde ses som självklara redan. Vad är jämställdhet för dig?

- Dels är det rent kliniskt att ha lika rättigheter och möjligheter både i lagtext och i praktiken. Men sen handlar det så mycket om handlingsutrymme och frihet att välja olika uttryck utan att riskera trakasserier och förföljelse.

Jag läste att du skrivit ett par svenska låtar. Vad tycker du själv är den största skillnaden på dem, jämfört med dina engelska låtar? Är det svårare att skriva på svenska?

- Det är faktiskt en rätt så stor skillnad på de nya låtarna på svenska och de på engelska. Dels beror det så klart på språkbytet. På svenska kan jag fånga upp nyanser och stämningar jag inte kommer åt på engelska. Men sedan låter de nya låtarna annorlunda för att jag efter många år har försonats med elgitarren. Har haft en lång period då jag inte klarat av att använda elgitarr nästan alls. Det berodde delvis på att jag är utbildad på gitarr och ville vara fri att skapa musik utan de begränsningar som att studera ett instrument kan ge. Och dels berodde det på att jag ville ta avstånd från allt som har med män och gitarrer att göra. Det är ett så otroligt symbolladdat instrument och så förknippat med manlighet. Men nu har jag som sagt reclaimat gitarren och då förändras så klart ljudbilden på låtarna.

- Det har definitivt varit svårare att skriva på svenska, om inte annat så på grund av ovana. Och så var jag tvungen att komma över en tröskel för att ens våga ge mig in på det överhuvudtaget. Det tar ett tag för öronen att vänja sig vid att höra sig själv sjunga på sitt eget språk. Nu har jag landat i det och känner just nu att det skulle vara svårt att gå tillbaka.

Nu vet jag inte om dina texter är baserade på dina egna upplevelser, men känner du att det blir annorlunda att skriva personligt på svenska?

- Allt jag skriver har någon slags koppling till mitt liv, mina erfarenheter och upplevelser dock i olika varierande grad. För mig blir det definitivt mer personligt på svenska. Skillnaden är enorm! Det var väl därför det tog ett tag att våga sig på det.

Känner du att texterna eller melodin är viktigast? Vad är svårast, att skriva texter eller musiken?

- Det är svårt att säga att det ena är viktigare än det andra men musiken finns där i mitt huvud, jag behöver oftast bara lyssna så kommer det till mig. Texterna däremot behöver jag fundera på vad jag vill säga, vilket inte alltid är det lättaste.

Jag påminns gärna om Twin Peaks när jag lyssnar på din musik, särskilt när det gäller Wherever Thou Art. Det känns lite som när Donna Hayward säger att hon att befinner sig i en vacker dröm och en hemsk mardröm, på samma gång. En sorts melankolisk lycka. Hur skulle du själv beskriva din musik? Vilka sorts känslor vill du förmedla?

- Melankolin var väldigt närvarande på första skivan som till stor del var ett sorgearbete över min far som gick bort 2004. Andra skivan var mer utåtriktad och jag använde stora gester och storslagna arrangemang. Jag önskar så klart att jag på något sätt kan fånga upp kärnan i olika känslor och förmedla dem till de som lyssnar på min musik oavsett om det handlar om blind kärlek, sorg eller längtan. Om jag lyckas med det på de nya låtarna på svenska får nog någon annan avgöra.

Hur ser din närmaste framtid ut? Kommer de svenska låtarna ges ut?

- Jag fortsätter att skriva under hösten och kommer att ha en spelning där jag tänkte premiärspela de nya svenska låtarna. Förmodligen blir det i november i Stockholm. Håll utkik! Det är klart jag vill att låtarna ska komma ut, till så många som möjligt. Om jag släpper dem själv eller om jag gör det via ett annat skivbolag återstår dock att se.

Du kan läsa de senaste nyheterna kring Juni Järvi på hans blogg, eller lyssna på utvalda låtar på hans Myspace.

Om barnläkaren och om dödshjälp

2011-09-15T20:09:00.001+02:00

Den barnläkare som misstänks att medvetet ha berövat ett spädbarn livet med en för hög dos av läkemedlet tiopental åtalas nu för dråp vid Solna tingsrätt.
Händelsen skedde för nästan exakt tre år sedan.
Jag kan inte känna, om jag inte missförstått något, att barnläkaren har gjort något fel.

Barnet föddes för tidigt, utvecklade allvarliga hjärnskador och blev successivt sämre. Flickan led mycket i slutet och om läkaren nu injicerade den dödliga dosen tiopental, så handlade det snarare om att lindra barnets lidande i livets slutskeende, än att hon skulle haft något annat motiv.

Läkaren nekar till att ens ha gett dosen, vilket kanske inte är så konstigt, då ett erkännande kan bli än värre för henne. Kanske behöver man inte alltid följa lagboken helt och hållet, kanske borde man också väga in andra saker, så som medmänsklighet. Döms läkaren så riskerar hon ett straff på sex till tio års fängelse. Det kan tyckas vara ett hårt straff för medmänsklighet.

Det här fallet leder så klart till frågor om dödshjälp ska vara tillåtet, och det är en fråga som både är svår och som man kanske hade behövt ta ställning till från fall till fall. Jag tror att de allra flesta vill att döden ska vara så smärtfri som möjligt. Man behöver se skillnad på att beröva någon livet, och att beröva någon lidande. Det beslutet ska så klart inte tas av vem som helst, utan av medicinskt kunnig personal.

Någon form av masochism

2011-09-13T11:14:00.000+02:00

Den tyska darkwavegruppen In My Rosary bildades 1992, av musikern Ralf Jesek och fotografen Dirk Lakomy. Första skivan släpptes året därpå.
Sedan dess har bandet släppt ett tiotal album, varav det senaste, Retro (Syborg Music), släpptes sommaren 2010.
In My Rosary ville tillbaka till grunderna med Retro, och skivan gästas av bland annat Sara Noxx och Martin Von Arndt.
Med akustiska gitarrer som möter elektronisk kyla är det som om In My Rosary hela tiden fördjupar och fortsätter på det som måste bli skrivet. Som om deras musik skapas i samförstånd med en hemlighet - den att en låt aldrig måste ta slut. Jag bad sångaren Ralf Jesek berätta om hans viktigaste influenser.

A Strange Day med The Cure

- En av mina absoluta favoriter, och kanske den låten som fick mig att börja skriva låtar på det sättet som jag gör. Den kanske verkar simpel till en början, men den är full av små detaljer som verkligen fångar ens själ. Om man är mottaglig för det, så klart. Jag kommer antagligen sluta göra musik den dagen jag skriver en sådan kraftfull låt som A Strange Day.

The Puppet Master med Paul Roland
- Den första låten jag hörde av Paul Roland. Det är fantastiskt att vi nu är goda vänner. Vi spelade in en cover på ”The Puppet Master” till vårt album 15, där Paul sjunger i refrängen. Jag är ett stort fan av Paul och det var han som inspirerade mig att använda en akustisk gitarr som grund i mina låtar.

Please Remember Me med Skin
- Den här låten har den lite sorgsna stämning som jag alltid själv vill skapa med mina låtar. Det är otroligt vacker sorg. Intim, diskret och avskalad.

Diminished Responsibility med Fad Gadget
- Den här låten är symbolisk för Frank Tovey. Enligt mig var han en av de mest kreativa och underskattade artisterna någonsin (tillsammans med Wire). Han provade en massa olika stilar, ändå lät han alltid egen. Han var verkligen äkta. Hans mod att variera sig och hans sätt att skapa musik har alltid varit en stor inspirationskälla för mig.

Dance Macabre med The Faint

- Jag är inte säker på att de fortfarande existerar, men The Faint är ett lite nyare band som jag verkligen tycker om. Deras blandning av electro, new wave, pop och indierock är något jag själv skulle älska att skriva. Dömt att misslyckas, jag vet! Jag lyssnar dock på The Faint varje gång jag är i studion. Kanske någon form av masochism?

Du kan köpa In My Rosarys senaste skiva Retro på bland annat CDON.

ögonblick

2011-09-11T19:45:00.000+02:00

enasoffliggande människor

2011-09-09T18:13:00.000+02:00

varje gång jag suttit på ett försenat tåg
så har folk börjat prata med varandra
då tåget inte blivit försenat så har ingen sagt ett ord
om de inte rest i sällskap
mer än till tågvärden då
kanske gör misslyckandet mer för oss
än när allt går bra
detta gäller sällan första gången allt går bra dock
kanske inte heller sista
frågan är hur man avslutar något på ett bra sätt?
det mesta slutar i sorg
även om ett krig slutar
har många mist sitt liv
de som stöder krig
är lika delaktiga som de blöder till döds i krig
det är tyvärr aldrig vapen som blöder till döds
och ett vapen är aldrig neutralt
det är du som håller i vapnet
inte vapnet som håller i dig
den utbrända tryggheten får jobba på ändå

det mest välavlönade yrket har blivit domedagsprofet
och när tomheten sväljer både villadörr och lägenhet
går vi mot en framtid som var bättre förr
enastående människor har blivit enasoffliggande människor
kärnkraftverk exploderar och isen smälter
vi nöjer oss med att gå med i en grupp på facebook
och tro att det hjälper
hade människor fått perspektiv
om det inte var isen som smälte
utan någons varma armar
om det inte var vargen som jagades
utan vargen som kom fram till att människorasen
måste skjutas av?
växtlighet har blivit tillväxtlighet
grönt har blivit grått
fåglarna sjunger numera i moll
och grässtråna har för länge sedan
släppt greppet om varandra
naturlig magi har blivit onaturlig tragik
en utbränd natur får jobba på ändå

Åsa Grennvall: Varken en cyniker eller romantiker

2011-09-06T18:53:00.000+02:00


Foto: Jojo Falk

Åsa Grennvall, 38, debuterade 1999 med serieboken Det känns som hundra år. Sedan dess har hon gett ut ytterligare sex böcker på svenska, varav den självbiografiska Sjunde våningen (Optimal Press, 2002) belönades med Seriefrämjandets pris Urhunden för bästa svenska seriealbum. Juryn motiverade priset med att boken är "En engagerad, stark och spännande serieberättelse där psykologin bakom kvinnomisshandeln blir synlig." Boken har även översatts till finska. Det har, inte sällan, gjort ont att läsa Åsas serier. Kanske är det för att Åsa skriver så öppet och naket om viktiga ämnen som psykisk ohälsa, destruktiva relationer, utanförskap och kvinnomisshandel.

Hur kommer det sig att du började göra serier? Är det något du började med redan tidigt i ditt liv?

- Jag började rita serier sent i mitt liv, när jag var 24 år. Jag hade provat olika sätt att försöka uttrycka mig på, men inte riktigt hittat rätt, men när jag fann serier som uttryckssätt förstod jag att det var just det jag skulle hålla på med.

Jag kan känna att dina böcker även hade kunnat bli fantastiska med bara text, då texten ofta ger många bilder i sig. Har du någonsin funderat på att göra en annan slags bok?

- Du menar med bara text? Nej, bild är så himla viktigt för mig. Text är också jätteviktigt, men om jag var absolut tvungen att välja mellan bild och text skulle det bli bild, så arbeta med bara text är inget som lockar mig. Inte just nu i alla fall. Kanske i framtiden, vem vet.

Hur mycket av det du skriver är fantasi?

- Det är omöjligt att svara på. Fast på ett sätt är ju allt fantasi. Det är historier skapade ur min hjärna.

Tror du det spelar stor roll för läsaren om det är verklighetsbaserat eller påhittat?

- Det vet jag inte. Men även när det är "på riktigt" så är det ju påhittat. Det finns ju aldrig en total sanning, och för att en riktigt berättelse ska berättas bra måste man använda påhittade sekvenser, och ta bort vissa skeenden, för att få historien att flyta, annars blir det som att läsa ett mötesprotokoll.

Jag kan erkänna att jag trodde att så fort tjejen med långt svart hår var med, så var det du, fast det kanske inte är så enkelt heller?

- Jag använder ju mig själv i mina böcker ibland, men jag ser inte mig själv som någon självbiografiker.

Känner du att det är annorlunda nu än i början av din karriär?

- Jag var väldigt omogen när jag började ge ut serier. Det känns ibland som jag var 17 år ända tills jag fyllde 30; som om jag aldrig haft någon 20-nånting-ålder. Nu är jag 38 år och förhoppningsvis har jag kommit ikapp min riktiga ålder.

Du blev ju mamma för ett tag sen. Många frågar nyblivna mammor om hur deras mammaroll kommer påverka karriären. Män verkar sällan få samma frågor. Varför tror du att det fortfarande är så?

- Jag får väldigt sällan frågor om min mammaroll. Jag får mest frågor om vad jag tycker om frågor om min mammaroll, haha. Genusperspektivet slår knut på sig själv ibland.

Sjunde våningen är en väldigt stark skildring av kvinnomisshandel. Förstår att det var en väldigt tuff tid för dig. Kände du att det var nödvändigt att ge ut boken för att kunna komma vidare?

- Nej, jag hade kommit vidare innan jag skrev boken, annars hade jag inte kunna göra den.

Hur ser framtiden ut?

- I november kommer jag ut med en ny bok som heter Elfriede.

Berätta lite om Elfriede?

- Det handlar om en kvinna i 50-årsåldern; hennes tankar, verklighet och overklighet. Min förra bok Svinet var väldigt dialogbaserad, men Elfriede är nästan bara som en lång monolog.

Till sist, är du fortfarande en cynisk romantiker ?

- Nej, jag ser inte mig själv som varken cynisk eller romantisk faktiskt.

På Åsa Grennvalls hemsida kan ni hitta information om hennes tidigare böcker och även beskåda hennes vackra och tänkvärda broderier. Åsas nya bok Elfriede kommer ges ut av Optimal Press.

jag säger dig på känn

2011-09-05T17:53:00.000+02:00

jag är rädd för att behöva hitta på något att säga när jag pratar med någon
rädd för att hitta på något att lyssna till när jag hör någon prata
lika svårt att väcka någon som låtsas sova
är det att prata med någon som låtsas höra
jag är inte rädd för vad framtiden har att erbjuda
snarare rädd över att erbjuda framtiden mig

jag vill inte förbereda ett bord för två och stirra
på den tomma stolen mittemot
jag vill inte förbereda ett bord för två och stirra
på den tomma människan mittemot
jag vill inte lita på att framtiden kommer agera
det jag för tillfället bara vågar diskutera

jag har sträckt mig efter städer och människor
som befunnit sig längre fram i tiden
jag har trott för starkt på att framtiden
kommer ställa upp för mig

en dag kommer jag få barn
om dem växer upp till en mur eller bro är upp till mig
det är upp till mig att förhindra att dem släpper
varandras händer redan i magen
eller om det kommer ske senare i deras liv
det är upp till mig att få dem att låta bli

det sägs att det hjälper att prata om det
och uttrycka sin oro för framtiden i ord
det enda som hjälper mig är att uttrycka en annan människa i ord
jag uttrycker inte det
jag uttrycker dig
jag säger inte något på känn
jag säger dig på känn

höstvisa

2011-09-01T21:01:00.000+02:00

Anna Järvinen är bland molnen

2011-08-30T20:53:00.002+02:00

Anna Järvinens senaste skiva Anna själv tredje är avslutningen på en trilogi.

Anna har beskrivit skivans tema med ”att flyga”. En psykisk flygtur.

Första gången jag tog mig tid att verkligen lyssna på Anna var på en spårvagn hem till det kollektiv vilket jag bodde i då. Låten var Nattmusik, från hennes andra skiva Man var bland molnen. Det var en sen kväll, längtan efter något fanns utspridd lite varstans, men inga händer hade gått ihop, inga människor.
Anna sjöng med ett leende fast musiken var sorgsen.

Jag pratade med Anna efter konserten på Liseberg i våras. Vi pratade om Nattmusik och Anna berättade att den utspelar sig hos hennes mormor i Helsingfors.
För mig är Nattmusik Annas vackraste stund hittills.

Flera av Annas låtar behandlar invandring och integration. Innan Anna, under Malmöfestivalens näst sista dag, spelar Götgatan, från första skivan Jag fick feeling, presenterar hon låten som hur det är att vara invandrare och inte känna sig hemma i Sverige.

Det är femte gången jag ser Anna Järvinen live, alltid den viskande rösten, som ändå är påtagligt starkt, alltid det uttrycksfulla scenspråket. Efter spelningen letar vi efter Anna och blir insläppta backstage. Jag frågar Anna vilken låt hon själv tycker mest om av hennes egna, hon nämner Götgatan, då det var den första, den som öppnade upp för hennes solokarriär.

Anna presenterar oss sedan för Magnus Vikström, som, under 90-talet, sjöng tillsammans med Anna i indiebandet Granada.

Anna berättar även om det konstiga turerna med covern på Cocteau Twins Fotzepolitic, i Annas tolkning Hur man lättar helt enkelt, som först godkändes av bandet, men som senare ogillades. Anna själv tredje fick dras tillbaka, för att senare släppas igen, utan tolkningen av Fotzepolitic.

Mötet med Anna Järvinen varar under knappt tjugo minuter. Jag läste någonstans att möten med fina människor alltid är de kortaste. Det ligger något i det.

Johan Heltne vill fyllas av vind av sina sånger

2011-08-22T21:06:00.001+02:00

Foto: Rikkard Häggbom

Johan Heltne, 34, skriver i pressmeddelandet till sin senaste skiva Sara (2010) om ett omtumlande år. En vän till honom dog i cancer, en annan blev våldtagen och en tredje vän försökte ta sitt liv. Under året hade han också mycket kraftiga epilepsianfall som gjorde att han aldrig fick sova ut. Skivan, Heltnes fjärde i ordningen, präglas av ett starkt vemod med texter om oförståelse och könsroller i relationer, att tänka och se saker ur olika perspektiv.

Hur vi, som Heltne sjunger, gör skillnad på färg och på färg, på kropp och på kropp. Sara är släppt digitalt och på vinyl.

Vilken slags känsla vill du förmedla med din musik?

- Det är ju omöjligt att veta vad andra känner när de lyssnar på musiken, eller att medvetet styra deras känslor. Och inte kan man tro att det går att förmedla någonting? Jag vill, för min egen del, fyllas av vind av mina sånger, eller börja le, eller gråta, på riktigt gråta.

Kan du nämna fem låtar som har betytt mest för dig i ditt artistskap?

Twin Peaks Theme med Angelo Badalamenti
- Jag lyssnar ofta på soundtracket. Det är som att det är en blandning av änglar och demoner i bandet. Jag börjar alltid le och längta efter att göra musik som man rynkar på ögonbrynen åt.

Crime med Stina Nordenstam
- ”Adult contemporary”. Kan få mig att gråta. Hon har ett sätt att vara patetisk utan att vara patetisk. Jag beundrar det från botten. Från en av de finaste skivorna jag vet.

Astral Weeks med van Morrison
- Det album som jag har lyssnat mest på av alla. Och som jag älskar att dansa till onykter.
Ett par ackord, musiker som blundar när de spelar och van Morrison som sjunger i tungor, som en shaman.

I Wanted You To Feel The Same med The Radio Dept.
- Jag bodde på en ö ett år. Jag skrev, och tränade, sprang mil efter mil. Pet Grief var ett av de få album jag lyssnade på. Exakt allt med The Radio Dept. är exakt hur vackert som helst.

Indianer med Kent
- De inledande raderna: ”din sommarklänning är för stor, den glider ner över axeln, kanske är det bara värmen” är så fina att jag fortfarande kan få fysiskt ont när jag lyssnar. Joakim Bergs texter var en gång det som fick mig att vilja skriva.

Du kan köpa Johan Heltnes skivor från hans hemsida. Där kan du även läsa texterna till Sara.

Att ha krav på livet

2011-08-21T08:21:00.004+02:00

Jag märker av en så tråkig sak ibland. Det är att den som vill saker minst också bestämmer mest, den som känner minst bestämmer över den som känner mest. Det är som att man blir mer maktlös ju mer man känner, och det räcker med ett nej från en person för att planer ska krossas,
ett nej räcker för att kärleken inte ska spela någon roll. Det är tråkigt när det faktiskt är de som vill något som borde premieras, men istället blir det de som inte vill något som har den största makten. Det är trist, tycker jag.

Det ösregnar ute och det är alldeles mörkt i lägenheten. Jag tillhör den typen av människor som hellre tänder ett ljus än tänder en lampa och jag värmer mig hellre hos en människa än höjer värmen på elementet. Det är ju ett val man ofta ställs inför, om man ska välja det konstgjorda eller det riktiga. Tyvärr väljer de allra flesta det konstgjorda, kanske mycket beroende på att det inte ens ser det som ett val, utan mer som en slags vana. Jag tycker att det är mer attraktivt att ha krav på mat, på vad man köper, på kärlek och på sex, annars får man lätt en slit och släng-personlighet och det är också ganska trist, känner jag.

Jag läste att man förbrukar mindre avfall, energi och el om man är tillsammans med någon så en av de finaste sakerna man kan göra för miljön är att bli kär och till slut flytta ihop. Så de som hellre slänger sina saker bredvid soptunnan, återvinner plast som papp och hellre tar bilen för att åka och handla i affären en kilometer bort, kan ändå göra något fint för miljön bara de flyttar ihop med någon. Att sova med någon man har känslor för, vilket faktiskt är det finaste som finns, är också ett finare alternativ ur miljöperspektiv.

Det är därför man borde ha krav på saker. Man vinner så mycket på att vänta på det riktiga för det riktiga längtar efter en, om än kanske inte lika starkt som man själv längtar alltid. Men en annan människas kroppsvärme kan råda bot på mer än kyliga nätter och det är ganska så fint, tycker jag.

Emil Jensen på Kulturkalaset

2011-08-19T14:08:00.000+02:00

hämärä

2011-08-18T18:33:00.002+02:00

det finns inga instruktioner för hur man hanterar olika slags oro

allt från oro över pengar

oro över åldershetsen i samhället eller känslomässig oro

vi är rädda för att bli beroende av något

som nästa dag åter kan försvinna bort

och även om man en stillsam natt känner något annat

så är oron där nästa dag lik förbannat

en relation är egentligen inte något man har

utan något man lever i

något man vaknar till och somnar till

något som möter ens händer

att få röra den man älskar borde vara tillräckligt i sig

det blir inte varmare utanför, men någonting blir varmare i mig

gör man slut med den man har kär

gör man också slut med en del av sig själv

en värld man levt i

man lämnar en del av sig själv och låter såret växa igen

försvinner det inte

så försöker man sopa undan spåren och dölja lukten

man försöker att inte andas in luften

av den som inte längre andas bredvid en

hur kan man be en människa sluta kännas i en?

det är många som vill vara självständiga

men självständighet växer ofta till ständigt själv

ständigt själv och orolig över nya problem

jag har hellre en mage bredvid mig att kurra ikapp med

än att jag stänger av min hunger

för att jag blivit matad med fel saker

jag försöker hela tiden svälta oron

och göda tilltron

för att få somna med den man älskar är tillräckligt i sig

det blir inte varmare utanför, men någonting blir varmare i mig

nystädat

2011-08-16T15:50:00.000+02:00

Tid och kropp nog för människor i vår närhet och därhet

2011-08-10T17:42:00.004+02:00

Istället för väl valda ord blir det ofta väl glömda ord från mig.

Kanske har det att göra med att jag stressar upp mig, istället för lugnar upp mig.

Hade jag gått till en stressklinik hade jag antagligen stressat dit, lite som att äta tre tårtor innan ett besök med ens dietist. Hela grejen hade blivit meningslös.

Vi har skapat ett trångt samhälle där relationerna blir allt mer klaustrofobiska.

Mötena begränsas av tid, andra möten eller att man helt enkelt inte orkar ses mer än ett par timmar. Jag kan bara ses en timme. Har mycket att göra. Det är en dag imorgon också. En dag är det inte det.

Jag undrar var utrymmet i relationer har tagit vägen, har vi plats och tid och kropp nog för allting vi försöker fösa in i våra liv? Har vi plats och tid att internetgilla människor i häret och varet, så måste vi väl ha tid också för människor i vår närhet? Och inte bara de i vår därhet? Mängden av allt vi ska ha motsvarar inte vad vi kan ta emot.

Många har 600-700 vänner på Facebook. En människa du träffade senast för 11 år sedan har bakat en paj. Du gillar det, men varför? Facebook är det digitala alternativet till både uppväxt, förhållande, fest och skilsmässa. Där vi skriver vad vi gör, istället för att göra det.

Det positiva med facebook är väl att sidan lärt folk att de kan göra i princip vad som helst. Det är bara att skriva att man gör något, så är det så. Fånigt enkelt.

Att ha många relationer på internet är inte samma sak som att ha det på riktigt. En som har 10 vänner på Facebook, som han eller hon faktiskt umgås med flitigt i vardagen, kan vara betydligt mindre ensam än någon som har 800 vänner, men som aldrig umgås med någon.

Jag önskar att relationer blir mer personliga och öppna igen. Där de varken behöver vara tidsbegränsade eller lida av flera olika stressymtom. Jag vill ha härbelägna relationer, inte långthärifrånbelägna, eller enbart internetbelägna. Kommunikationen begränsas så lätt i ett redan trångt samhälle. Vem hinner vi prata med, hinner vi säga allt, och är det bra att stressa fram det vi försöker säga?

Mitt råd är att man aldrig ska stressa sig igenom en människa. Låt han eller hon ta den tid som den behöver. Det är en dag imorgon också. En dag är det inte det.

Confessions

2011-08-09T20:47:00.000+02:00

En alldeles egen kärlekshistoria

2011-08-06T22:08:00.003+02:00

Johan och Jenny blev till en alldeles egen kärlekshistoria idag. De gifte sig. Allt var väldigt vackert och jag är glad att jag fick och kunde vara med. Må er kärlek sträcka sig långt, bortom livet.

Läste en specialskriven dikt efter bröllopskyssen som ni kan läsa nedan.

människor

jag vet inte när jag lärde mig att allting kan vara mänskligt
man kan göra en människa av allting
av platser, av hus, av gator som möts
jag lärde mig att om gator kan mötas så kan händer mötas
och jag fortsätter göra människor
av resor hem, bort
av nätter, dagar
av en ring
som du trär runt en människas finger
du trär dig själv runt hennes finger
och hon trär sig runt ditt...

människor är den viktigaste utbildningen du går igenom
det är människor du läser om nätterna
människor du bär på, föder, älskar
som gryr och skymmer
som blir för trånga runt hjärtat men som rymmer
mer än du tror
det är människor som din mage kurrar efter
människor som du bor i, öppnar, stänger
viskar, ler, gråter, skriker
människor är besticken
och vattnet som rinner över dig i duschen
vattendroppar som går ihop
när du trär dig runt hans finger
och han trär sig runt ditt..

Bröststympning som skydd mot våldtäkt

2011-08-04T12:46:00.006+02:00

Foto: Jakob Zocherman

En av fem kvinnor i Kamerun har blivit utsatt för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök. Nu läste jag i Svenska dagbladet att det har blivit vanligt med bröststympning som följd utav detta. Man pressar varma föremål mot tjejernas kroppar för att hindra att brösten utvecklas. Jag tror, tyvärr, att det även i svenska samhället är vanligt att man ger sig på de som utsätts, istället för de som utsätter. En av fyra kvinnor i Kamerun har utsatts för bröststympning.

Många ser allvarligare på brott som sker i vår närhet, sker det i så avlägsna länder som Kamerun så anses det fortfarande vara hemskt, men det blir ändå inte samma uppståndelse. Men de flesta problemen är ändå globala. I Sverige så utsätter man så klart inte våldtäktsoffren för ytterligare kroppsliga övergrepp, däremot så är det få som blir dömda för våldtäkt, särskilt om det rör sig om enstaka fall. Våldtäktsförövarnas åldrar krymper dessutom allt mer, minns det som hände i Borås för två år sedan, där en tolvårig kille försökte våldta unga tjejer.

Det är klart att mödrar i Kamerun blir oroliga när så många i landet faktiskt blir utsatta för våldtäkt alternativt försök till våldtäkt. Men att försöka skydda dem genom att tortera deras kroppar, i syfte att göra dem mindre attraktiva som offer, är bara fruktansvärt fel. Att skydda någon genom att ge den men för livet. Vad är det för slags skydd egentligen? Detta leder bara till att offren skuldbeläggs, när de istället behöver skydd och stöd.

Det vore bättre om man genomförde kraftfulla åtgärder och undersöker de faktorer som gör att så många män begår de här brotten. Såväl kulturella och sociala sådana. Det är utveckling man måste främja, inte avveckling och övergrepp. Särskilt inte när övergreppen beskrivs som ett skydd.

besök från småland

2011-08-03T11:21:00.000+02:00

"Your hands were really warm"

2011-08-02T12:30:00.002+02:00

Jag brukar skriva att jag kan se människor i olika ting, vilket har mycket med att göra att jag minns platser genom vad jag kände just när jag var där. Varje plats blir till en människa. Känner jag något nytt blir det som att jag sätter mina fötter där för första gången. Om jag inte känner något nytt, så blir istället många platser minnen och rester av människor jag tyckt om för länge sedan, som kanske inte ens finns kvar i livet. Medan människorna förändras, så är byggnaderna och städerna detsamma.
Något av det vackraste med att vara i Bulgarien var alla solrosfält som spred ut sig över landet.
För två år sedan så var filmen "Be with you" den allra vackraste filmen jag dittills sett, om gryende kärlek i Japan. En kärlek som sträckte sig bortom livet, över solrosfält, över en flera veckor lång regnperiod. Det är fortfarande en av de vackraste filmerna jag sett. Bulgarien fick mig att minnas den. Solrosfälten är precis så vackra som jag kände att de skulle vara, för två år sedan.

bulgarien

2011-07-28T13:26:00.000+02:00

sixten

2011-07-18T21:20:00.000+02:00

Sixten, 2002 - 2011

naturliga fynd

2011-07-15T00:37:00.000+02:00

Emil Jensen tycker att vi bör sluta sträva efter perfektion

2011-07-07T22:52:00.014+02:00

Foto: Peter Westrup

Musikern Emil Jensen har mycket bakom sig, han var med i Jan Troells Maria Larssons Eviga Ögonblick, han har läst krönikor i Sveriges Radio och blivit utsedd till europeisk mästare i poetry slam. Sommaren 2007 genomförde Emil en 300 mil lång cykelturné genom Sverige. Turnén fick ett abrupt slut i Trollhättan då han blev misshandlad av nazister.

Han blev tilldelad Malmö stads miljöpris samma år, till stor del på grund av just cykelturnén.

I våras kom hans fjärde album Rykten. Under sommaren turnerar Emil landet runt, och han spelar bland annat under kulturkalaset i Göteborg den 17 augusti.

Det är många som säger att du antagligen är Sveriges mest miljövänliga artist, med cykelturné och ett miljöengagemang som inte bara känns som tomma ord. En tråkig sak jag märkt dock är att eftersom jag själv uppfattas som miljömedveten så förväntas jag göra allt perfekt. Missar jag något, eller flyger utomlands (vilket jag väldigt sällan gör) så betraktas jag som en "svikare" med en gång. Varför tror du att det blir sådana situationer? Måste allt vara perfekt? Att man gör mycket borde väl premieras mer än att inte göra något alls?

- Ja, det där har jag tänkt mycket på, jag håller med dig till hundra procent. Det har säkert en del med jantelagen att göra - om någon sticker ut med att göra något bra, så vill vi gärna sätta dit den personen, så då får man passa sig! Det är egentligen vansinnigt att det är så, det gör ju bara att de som vill engagera sig inte riktigt vågar. Och precis som du säger, vi ifrågasätter alltid dem som gör något och väldigt sällan dem som inte gör något. Jag tror perfektion är det första vi måste släppa om vi ska få till verkliga förändringar.

Sveriges mest miljövänliga artist tror jag knappast att jag är. Det måste ju vara nån artist som inte turnerar alls eller inte använder elektronik eller nått! Men det låter ju fint.

När blev du själv politiskt medveten? Vad var det som fick dig att "tänka efter mer"?

- Det var nog någon gång i början av högstadiet. Det fanns en hel del rasister på den skolan jag gick på och det var väl lite som en reaktion på det som mitt engagemang vaknade. Och börjar man engagera sig i en fråga är det väldigt lätt att man börjar se sammanhangen - hur alla frågor hör ihop på olika vis. Men mänskliga rättigheter har väl alltid varit den frågan som legat mig närmst.

Dina låtar känns väldigt ordbaserade. Även om musiken är bra, så känns det som att texterna är det som gör det så speciellt. Brukar du skriva musiken före eller efter texten? Vilket är enklast?

- Jag skriver alltid musiken först. Musiken är liksom navet och hjärtat i allt jag har gjort genom alla år, musiken kommer väldigt naturligt. Texterna däremot kan ta enormt lång tid att göra.

Och oftast blir det inga texter alls. För varje låt med text går det nog fyra instrumentala!

När jag var liten hatade jag att skriva för jag hade så fruktansvärt ful handstil, ingen kunde läsa vad jag skrev, och jag kan fortfarande känna ett enormt motstånd när det gäller att skriva.

Vilket förstås är ironiskt med tanke på att jag skriver så mycket - låttexter, monologer, föreställningar, krönikor, lyrik och komik. Så nån slags glädje måste det ju finnas i det!

Samma med allt mellansnack, är det svårare att få ihop än en låt?

- Ett mellansnack lägger jag i regel inte alls lika mycket tid på som en låttext. En bra låttext - tycker jag - ska hålla för minst tusen lyssningar, det ska finnas nya saker att upptäcka och uppleva varje gång man hör den. Ett mellansnack sker ju live och måste kunna gå rakt in redan första gången. Därför får de inte överarbetas, då är det risk att man redigerar friskheten ur dem.

De gånger jag har sett dig live så blir jag imponerad över hur du aldrig tycks tappa bort dig, hur mycket repar du in alla mellansnack egentligen?

- Jag har den stora välsignelsen och förbannelsen att ha ett bra minne, inte minst för text och siffror och alla möjliga små onödiga detaljer. Det är skönt ibland och jobbigt ibland för att sammanfatta det. Därför är det inte så svårt för mig att lära mig långa texter utantill. Däremot kan jag inte känna igen och komma ihåg ansikten, jag lider av någon slags neurologisk ansiktsblindhet!

Många av dina låtar tycks präglas av mycket sorg, är det enklare att skriva om sorg än texter med mer glädjerika delar?

- Det är svårt att säga. Jag gjorde ju en skiva när min syster precis hade dött, så den präglades förstås av sorg. Men den senaste skivan tycker jag präglas mer av någon slags livsglädje. Framför allt handlar ju mina låtar om att berätta historier, som små miniromaner, både i text och musik, och då tänker jag inte så mycket på om det är sorg eller glädje. Bra texter blir det oftast, tycker jag, när man känner en rejäl dos av både och. När man känner att glädje är skitsorgligt och att sorg är nödvändigt för glädje. Men, återigen, det beror ju helt på vilken historia man ska berätta. Oavsett om det är fiktivt eller autentiskt eller både och, vilket oftast är fallet i mitt fall.

Du turnerar väldigt mycket, hörde av någon att du också är Sveriges mest turnerande artist (mest turnerande och mest miljövänliga alltså!)

Föredrar du att spela på lite mindre ställen eller på festivaler exempelvis?

Vad känner du att den största skillnaden är?

- För mig är det underbart att kunna göra både och. Det kan vara fantastiskt att köra för flera tusen utomhus och det kan vara fantastiskt att spela i en intim teater för bara ett hundratal. Jag hade inte velat vara utan någon av fenomenen! Så det är ju en väldig ynnest att kunna göra både och.

När du gjorde cykelturnén, vad minns du mest från den? (Förutom det hemska avslutet på den, i Trollhättan)

- Jag har nästan enbart ljusa minnen från den. Det var ett så otroligt stort projekt, jag lekte med idén i flera år och sista året planerade vi det hela i detalj. Och att sen verkligen genomföra det och möta så mycket underbara människor över allt och verkligen göra varje millimeter per cykel, kändes helt fantastiskt. Det är omöjligt att plocka ut någon enskild del, själva helheten var så fantastisk att få uppleva. Jag är så lycklig att jag gjorde det.

Du kan lyssna och ladda ner Emil Jensens låtar på hans hemsida.

vade mecum

2011-07-07T14:03:00.001+02:00

regnet föll andfått ner

medan stjärnorna slog mot fönstret

nätterna hade slutat vara linjära

vi brukade uppfatta dem så

men tiden rör sig alltid åt flera håll

du tänkte att en promenad vore bra

du tänkte att om du rör dig kommer

världen inom dig att göra detsamma

men världen rör sig hela tiden

även hos de som sitter still

det handlar bara om att följa efter den

eller låta bli

om ens kropp bara består av det förgångna då?

då är det dags att röra sig

det är viktigt att se på det förflutna

som något man har passerat

att man alltid går framför det

så att minnen ska ha så lite inflytande på oss som möjligt

det är svårt att hitta fram i nuet

när varje väg leder fram till ens minnen

det förgångna leder lätt till svartsjuka

att känna sig som en av flera floder

men vilja vara den enda som leder ut till havet

dessa tankar fick mig att spricka upp

jag lät världen kastas ut

för att återvända på kvällen med något nytt

kanske kände jag att världen hade öst på länge nog

jag behövde inte bli täckt av fler städer

fler människor

kroppen förminskas inte med åldern

men man lär sig att man inte behöver

fyllas av så många människor som möjligt

antal är alltid irrelevant

min största rädsla är att vara tillfällig

våra liv är måhända tillfälliga

men vi vill sällan vara tillfälliga i andras

stanna

var? överallt

där jag rör mig

där jag kommer röra mig

där jag andas

där jag slutar andas

jag tittar upp mot taket

dagen börjar återvända

stjärnorna har slutat slå mot fönstret

natten simmar ut

jag kröker mig in i din kropp

världen öser på

nu och sen kan inte särskiljas

ett tvillingpar gör en försiktig kullerbytta i din mage

ditt ansikte blir mitt hem

där finns ett rum

en tid att sova i

som en kärlekshistoria

2011-06-30T22:33:00.002+02:00

omedveten dåvaro

2011-06-30T21:00:00.008+02:00

För att lära sig att leva i nuet säger många
att man ska lära sig medveten närvaro
detta handlar egentligen mest om att lära sig omedveten dåvaro
för att vara närvarande i nuet så måste man
försöka fokusera mindre på det förgångna.

När något dåligt händer så brukar
de allra flesta söka bakåt i tiden
för att få en förklaring.
Ju större sak som hänt, desto djupare kommer man att söka
och ju mer man söker
desto fler förklaringar kommer man omedvetet att hitta på.
När det har gått en tid så blir minnena av det
man råkade ut för ett slags skydd mot att det ska hända igen.
Man blir rädd för att lyckas
rädd för att leva i nuet
när det är i dåvaron som skyddet finns.
Det handlar alltså mest om att låta inte hänga dåtiden över nutiden
utan helt enkelt lämna den bakom sig.
Bygger man en mur mot olycka så stänger den muren ute även lycka.

Annars jobbar jag mest för tillfället, fram till mitten av juli
då det blir semester i Bulgarien.
Jag vet att tid mest handlar om prioriteringar
men det är i alla fall en hel del jag inte har tid med just nu.
Det tråkiga med att inte ha tid är bland annat
att många kontakter blir sporadiska
och det finns så mycket dåligt med tidsbegränsade möten och samtal.
För mig möts och träffas man i stämningar
och med sporadiska samtal och tidsbegränsade möten försvinner den stämningen.
Det tycker jag är synd.

En anledning till att man inte ska gå runt på högljudda platser på
bland annat dater
är just för att stämningen då går förlorad.
Man kommer till slut bara tycka att alla ljud är irriterande
istället för att fokusera på den man är där med.
Jag tror att stämningen mycket väl kan vara
en bidragande orsak till att människor blir förälskade
och till att de inte blir det.
Stämning är kvällens ord, och morgondagens.

möhippa för jenny

2011-06-19T18:52:00.000+02:00

tekoppar

2011-06-17T21:33:00.001+02:00

tänk på döden

2011-06-09T21:18:00.000+02:00

isärvarande

2011-06-08T21:30:00.001+02:00

jag är dåvarande i flera människors liv

kommer jag bli dåvarande i ditt?

förlängesenvarande?

jag är rädd för att odla en framtid

som liknar det förgångna

du berättar att du inte tycker om mörker

att det är som att vara under vatten

och plötsligt inse att man inte får någon luft

du säger att mörkret är stadigare

det går inte att hämta ljus som det går att hämta luft

ändå kippar du efter ljus

de nätter då jag somnar på fel sida dig

jag slår hellre rot i människor än i platser

flyttar hellre min hand närmare någon

än bygger upp en karriär i en stad långt bort

jag vill alltid vara närvarande

men blir isärvarande när jag vaknar upp

på fel sida dig

om en kärlekshistoria i helsingfors

2011-06-05T20:52:00.002+02:00

love food

2011-05-31T20:09:00.001+02:00

nu vill jag bli älskad av någon

2011-05-28T23:18:00.002+02:00

Anna Järvinen - Inkonst 27/5 2011

du är natur, skogar och hav

2011-05-26T13:23:00.004+02:00

Varför samlar sig människor mer när något dåligt har hänt

än när något fantastiskt hänt?

Det skvallras hellre om dåliga saker någon gjort

än om något gjort något bra.

Han eller hon ska genast hängas ut, ut och protestera!

Nästan som om det är lite skönare att hata än att älska tillsammans.

Mot samlar mer än för. Risken finns mer än hoppet.

Man behöver inte alltid hata den som gör fel
och man behöver inte heller glömma bort den som gör något rätt.

Det är samma sak med miljöfrågan, som inte lockar fler än för få.

Antagligen för att många tänker

att det bara handlar om naturen, skogar och hav.

Vad har det med människan att göra?

Om man däremot berättar att människor dör till följd av detta

så lockar det kanske några fler.

Oftast måste dock en närstående fara illa av det, för att vi ska bry oss.

Att tusentals människor dör till följd av bomullsindustrin

borde väl locka fler att köpa hållbara kläder

men antagligen vet inte så många om det.

Eller så vet man om det, men ett billigt pris har kanske inget samvete.

Det är svårt att relatera till något

som man tror inte har med människor att göra.

Sen är det så klart bra att allt fler handlar ekologiskt

men man får aldrig strunta i vad det innebär i praktiken.

Jag tycker att det är bättre att köpa ett svenskt äpple

än ett ekologiskt äpple som fraktats hundratals mil.

Själv försöker jag fraktas så hållbart som möjligt

det vill säga i människors känslor.
Med tanke på att relationer har en tendens att ta slut
så kan jag fråga mig hur hållbart det egentligen är.
Men det är tråkigt att ta ut saker, förutom lycka, i förskott!

ett sammanbrottsoffer

2011-05-19T23:40:00.005+02:00

förra året var ett jobbigt år

det berodde inte på någon större makt

lägre makt eller någon mittimellanmakt

men jag kände mig maktlös

det värsta var att min morfar gick bort

”det var bara en tidsfråga” sa någon

frågar tiden någonsin?

tiden är aldrig objektiv

vi lider brist på tid och tiden lider brist på oss

det som faller i någon vi älskar

faller i oss

det är fler som är tysta om döden än som pratar om den

vi borde prata

det är när man är nere som man behöver en inre livvakt som mest

man kan kan gå rak i ryggen

vara rak i rösten

men vad hjälper det när ens känslor är krokiga?

man kan lätt få för sig att känslor ska vara krokiga

men någonting inom mig säger att det finns något större

efter förra året började jag fundera

om jag borde låta mina drömmar slå rot eller rinna ut

om man ska handla om någon eller för någon?

ska man göra något, göra något viktigt

finnas i drömmen eller på riktigt?

vad händer egentligen efter döden?

vad händer före döden? vem händer?

och varför händer just du för mig?

vad händer om du slutar hända?

du som finns i närvärlden och omvärlden

men som undviker omintevärlden

nutiden är hård

vi röstar för en tusenlapp

mer om året på bekostnad av fattiga människors sjukvård

i dessa tider stiger ens inre fåfänga

allt ska alltid verka så bra som möjligt

man blir lite mer rädd för kritik

lite mer bekymrad av att inte vara framgångsrik

att varje genombrott blivit till ett sammanbrott

jag är ett sammanbrottsoffer

vad jobbar du med, vad har du i kön?

jag tjänar man, du tjänar kvinna

och vem vinner på det?

vi träffar folk vi kände förr på bussen

"vi har inte setts på ett tag, vi borde ses någon dag"

konversationer på bussen blir aldrig långvariga

vi vill träffa någon

sen när vi väl springer på någon

blir vi nästan rädda och skyndar oss därifrån

hör vi inte av oss på ett tag gör samvetet ont

kroppen gapar tom

men dåligt samvete är en dålig drivkraft

en kraft som inte driver en framåt

jag har alltid varit livrädd för att

hamna i ett ”det känns okej, men inte mer”-stadie

då hade jag lika gärna kunnat stanna kvar i apstadiet

eller neanderthalstadiet och struntat i all evolution

glömt bort att min kommunikation

har växt till sig

jag är rädd för att bli ensamstående

stående ensam med mig själv

en ensamstående tvåsamhet

sittandes ensam med en tom kropp

trots att jag borde ha någon i mig hela tiden

jag är rädd för att vara svartsjuk

svartsjuka skapar gränser av någon

men är gränser till för att begränsa?

är de inte till för att öppna upp?

någonting inom mig säger att det finns något större

vad är större än livet och var är större än för litet?

börjar inte begreppet bli lite slitet?

jag skulle kunna svara

att känna sig hemrest när man är borta

långt borta

att få uppleva människor som om de vore ögonblick som fångar oss

fångar oss fria

men det allra finaste är nog att få somna med någon

vara tvåstående

när man tänker på annonser och tv-shop

så kan nog många få för sig att bantningspiller

och tips på hur man går ner sina gravidkilon

eller hur man blir av med celluliter är det viktigaste

men någonting inom mig har berättat att det finns något mycket större

Maria Wetterstrand i Göteborg

2011-05-13T23:00:00.000+02:00

Paperhouse

2011-05-13T22:28:00.000+02:00

Betyg vid graviditetstest

2011-05-13T22:27:00.001+02:00

Jag läste att skolk ska återinföras i skolbetyget höstterminen 2012 samtidigt som betyg i årskurs 6 införs. Jag tror inte på att låta mobbning och trassliga familjeförhållanden gå ut över betyget vilket det här på många sätt kommer leda till. Men Jan Björklund kanske tror att det leder till något annat? Skolkar någon för att föräldrarna dricker eller för att man blir slagen i skolan är det inte själva skolket som är problemet. Närvaro handlar inte bara om att fysiskt vara någonstans.

Angående tidigare betyg så räcker det antagligen snart inte med betyg i årskurs 6 heller. Barnen måste lära sig i tid. De kan trots allt börja skolka redan på dagis. Varför inte betyg redan vid själva graviditetstestet? Eller kanske i nionde månaden? Själv hoppas jag att Jan Björklund helt plötsligt upptäcker att han inte får samma kick av att sparka på barn som ligger ner längre

och börjar fundera på om det finns andra värden i livet.

på rymmen från flykten

2011-05-09T00:22:00.001+02:00

- Säga vad man vill om kramar, men de går i alla fall inte att ladda ner... än.

Ett tag efter dessa ord avslutar Emil Jensen sin drygt två timmar

långa föreställning/konsert i Kristianstad.

Innan dess spelade han en mängd vackra låtar
och pratade om att fantasi är det viktigaste som finns,
om att han kan tänka sig en ansiktssänkning,
och om alla sina dåliga egenskaper.
Han återupplivade även den agnostiska tv-pastorn.
En fantastisk kväll.

- Jag älskar er allihop och det finns ingenting ni kan göra åt det!

en lust som orkar med fällor på vägen

2011-05-03T22:57:00.003+02:00

Det snöade i Göteborg i morse.

Flertalet människor vid busshållplatsen

verkade lite uppgivna på grund av detta.

Själv var jag mer frusen och förvånad än uppgiven,

men en äldre man säger i alla fall att
”nu måste vi för helvete göra något åt klimatet!”

Städer kan svämma över, kärnkraftverk kan explodera i Japan,

över 5000 människor kan dö i förtid på grund av luftföroreningar

och glaciärer kan smälta, men det är först när vädret i Sverige

påverkar människors humör som folk verkar bry sig på riktigt.

Kanske väljer de till slut att ställa bilen istället

för att köra till pizzerian som ligger på våningen under.

Många verkar tro att man

måste offra något för att göra något för miljön

att man bara kan förlora på det själv

genom att göra något gott.

Kör inte så mycket bil, ät mindre kött, flyg inte

och res inte till något annat än din bakgård.

Men så är det verkligen inte, man kan bara göra allt på ett lite klokare sätt.

Att göra något gott behöver inte vara en uppoffring.

Man får göra det med lust

och jag tror på en lust

som orkar med lite problem och fällor på vägen.

Det är som alla dessa som klagar på bensinpriset.

Jag förstår att alla dessa vill kunna åka bil idag

och göra det så billigt som möjligt,

men om dessa personer även vill åka bil i framtiden

så är en prishöjning på bensin ett måste.

Om några år kanske oljepriset har stigit till ännu högre nivåer,

och vid det laget är det inte klokt

att använda ett drivmedel som är baserat på olja.

Det billigaste drivmedlet kommer inte att baseras på olja i framtiden, och tur är väl det.

Det är farligt att vara beroende

av något som både belastar miljön och plånboken.

Det är kanske dags att slå ett slag för hållbar utveckling?

Även för de vars personliga utveckling är ohållbar, som min.

Det invecklade är dock fortsatt lika hållbart...

I alla fall, det behöver inte kosta något för att vara fint,

det behöver inte heller vara lönsamt

för att jag ska återvända till en plats jag tycker om,

och jag ser hellre att det riktiga

och naturliga blir en vana istället för det konstgjorda.

Nu ska jag snart ringa ett samtal.

Inte vidare lönsamt, men väldigt vackert.

Det finaste lönar sig inte i plånboken, utan i magen.

Och glöm inte att det är finare att somna

nära någon än att höja värmen på elementet.

Varmare också.

jag önskar jag kunde lära dig att blunda

2011-05-02T15:32:00.000+02:00

att psykiskt gå bort

2011-04-27T11:31:00.001+02:00

regnet stiger vid masthuggskyrkan

bara en svensk storstad

kan vara så överbefolkad

och samtidigt kännas så ensam

man kan vara för långt bort

genom att vara nära

tiden här har aldrig gett mig några frågor

aldrig ställt några svar

varje gång jag försöker begränsa staden

lyckas jag förstora den

jag går alltid för långt

innan jag vågar ta första steget

varför slutar mitt hjärta aldrig att knarra

är tyngden av alla känslor för stor?

himlen sinar ut

det finns en likhet mellan tystnad och döden

det är det vi inte pratar om som går bort

det vi glömmer

så länge vi minns är det som är fysiskt dött

inte psykiskt borta

löften blåser inom oss

hur gammal är din själ?

kommer vi psykiskt gå bort från varandra?

kommer framtiden väga mer än det förflutna?

kommer jag bara bli ett tomrum med vacker utsikt?

barn? två namn på dörren?

ska någon bli en del av våra kroppar

och växa upp till en egen kontinent?

låt ögonblicket komma ikapp

låt det fånga oss

innan det sinar ut

dagen övergår i drömmar

människor, språk och platser

blir en del av det förflutna

förfluten du

förfluten jag

här är du någons hemland

här kan någon ditt språk

i natt är du för långt bort

även när du är nära

luften kippar efter dig

när jag tar upp en vattendroppe

lägger den mot ditt öra

låter dig lyssna

på havet

som sinar ut

japanese whispers, mölndal

2011-04-23T15:34:00.001+02:00

ge mig ändå något att inte gå itu

2011-04-10T23:20:00.001+02:00

Iso Satakieli

2011-04-07T21:54:00.003+02:00

Nu pryder denna tavla min vägg
tack vare den jättetrevliga personalen på Klara of Sweden.
En affär värd många besök.

kaipaus

2011-04-07T12:39:00.001+02:00

dammet dansar

med fönsterrutorna

vi är inga färger

vi är ljus

som får det att verka mörkt

runt alla andra

tiden finns bara i mitt ansikte

ditt ansikte, jag åldras

två kroppar som

ständigt mörknar

världen skar genom kroppen

men har försökt sluta lyssna

med mitt självförtroende

försökt gå ur mitt kön

utan att ha kvar fördomar i mina ben

försökt skala mig ur min kropp

vi känner inte som det är

vi känner som vi är

vågar inte längta nära

vågar inte längta bort

dig

kroppen är alltid öppen

jag måste låta någon komma in

jag måste också låta någon gå

ge mina känslor väggar

ge mina tankar ett behov av att rymma

vi känner inte som det är

vi känner som vi är

att jag åldras i ditt ansikte

utan att tycka att du blir mindre vacker för det

jag ägnar dina sår åt att läka

ägnar din rygg åt att skriva

om att hjärtan bevaras då de slutar slå

när andras fortsätter slå i dem

"det blir väl ett lite snävare urval om man skulle byta"

2011-03-22T21:57:00.004+01:00

cinderella boy

2011-03-17T15:21:00.003+01:00

sahlgrenska

2011-03-16T13:12:00.003+01:00

Ja, var med om en liten olycka igår kväll
vilket ledde till att jag fick tillbringa min natt på Sahlgrenska.
Snubblade hemma på något sätt och slog i huvudet
vilket resulterade i näsblod och jack i pannan.
Fick panik ett tag, särskilt eftersom jag har svårt för blod
och det var blod i hela lägenheten
men ringde på hos en granne som skjutsade mig till sjukhuset.
Var där runt 23.00 och åkte hem idag vid 09.20.
Att sitta i en väntsal i flera timmar får verkligen tiden att helt ändra karaktär
och det är svårt att fortfarande inte se sjukhus som avsked
människor som skiljs åt.
Jag är ändå tacksam för de fina läkarna
Ann som skjutsade mig och plåstrade om mig och Emma som alltid finns där.
Nu blir det till att vila.

Om verklig moral

2011-03-08T15:01:00.002+01:00

Vi pratade om moral och hur den påverkas av alkohol och upphetsning. Exempelvis de som väljer att bråka efter bland annat fotbollsmatcher. Hamnade själv mitt bland bråk på drottningtorget i Göteborg, då personer slogs mot polisen med bland annat järnrör. Har även bilder från detta.

Ett annat exempel är de som väljer att antasta någon så fort de har druckit eller bara blivit upphetsade. Jag undrar vad ens verkliga moral är, om det bara krävs lite alkohol eller upphetsning för att motsäga den? Moral bör väl snarare handla om vad man själv känner är rätt eller fel och inte om man kan behärska sig eller inte? Om man inte kan behärska sig, känner man då att det är fel? Det tvivlar jag på. Ska man behöva behärska sig för att inte våldta eller slå en fotbollssupporter i huvudet med ett järnrör?

Efter ett tag börjar vi prata om internationella kvinnodagen och någon okänd börjar diskutera abort och att man bör sänka abortgränsen, oklart varför. Abort är fortfarande förbjudet i vissa länder, trots att det bör vara fri abort i åtminstone alla länder inom EU. Då ingen kvinna ska behöva resa till ett annat land för att utföra aborten eller tvingas genomföra en illegal operation som kan ge men för livet.

Vi börjar prata om att hjälpas åt i hemmet och att kunna kombinera att vara självständiga men ändå kunna ha ett gemensamt liv. Jag förstår de som inte vill att deras eget hem ska bli ett heltidsjobb. Att komma hem från ett jobb till ett annat jobb att sköta helt själv, fast man egentligen är två om det. Det är många som går i väggen av mindre än så. Man bör alltid utgå från att ta hälften av det mesta faktiskt. Sen finns det kanske en del mindre saker som man inte behöver dela upp på det sättet. Det kan bland annat handla om att den ena parten har ett visst intresse av något som denne gärna lägger pengar på och den andra saknar intresse i detta helt. Då ska man naturligtvis inte behöva dela upp denna kostnad.

Jag tycker självständighet är bra men då väljer jag hellre gemensam självständighet. Där man delar känslor, drömmar, värderingar och en stor del av ekonomin, men där man även har ett bra liv när man tvingas vara själv fysiskt. Själv känner jag att jag alltid vill vara en person som stannar kvar, att jag vill reda ut problem, känslor och tankar hellre än att fly ifrån dem.

Att om relationen verkligen betyder något så löser man saker tillsammans. Jag tror på att ta tillvara på det som verkligen betyder något, det som är äkta och känns ända in, annars är det lätt att ångra sig senare i livet.

bara man inte blir den som stannar kvar

2011-03-05T21:18:00.005+01:00

Orden är skrivna av Emil Jensen

dina ögon har egna himlar

2011-03-05T21:10:00.002+01:00

varje öga har sin egen himmel

gå upp och snurra mitt liv runt din kropp

ligg utsträckt över mina tankar

dölj dem som bara du kan

ska jag låta längtan läka

eller låta den blöda ihjäl?

jag vill vara din tid

smek min kropp och bryt dig in

men jag ger vika under dig

jag är bräcklig mark

kropp och känslor av sekunder

det är tårarna som läker

skrattet som blöder ihjäl

en lång historia

över en kort kropp

jag försöker svälta min saknad

fingrarna håller andan

är jag förföljd av det förflutna

eller är det framtiden som

beslutat sig för att invänta mig?

sjunk ner under mina vågor

sjunk ner under min jord

snurra ditt liv runt min kropp

tills jag är varm igen

dina ord glider ur mitt språk

hur länge kan fingrar hålla andan?

lägg världen åt sidan

och ligg utsträckt över mig

låt kärleken läka

låt ensamheten blöda ihjäl

Om förändringar och svaga sidor

2011-02-21T21:18:00.002+01:00

På bussen till Jungfruplatsen så hör jag en kille prata om att han behöver bli rik och förändra sitt utseende, han kände sig tydligen mer omtyckt när han hade sitt tidigare välavlönade jobb och, enligt han själv, såg bättre ut.

Men för mig så är det en stor skillnad på vad man vill ha, och vad man vill bli omtyckt för.

Vem vill bli omtyckt för något som man när som helst kan förlora?

Kroppen förändras hela tiden, och förändras det som gjorde en omtyckt, kommer man fortfarande att vara omtyckt?

En annan sak att räkna in i allt det här, är att man ofta blir olika personer, beroende på vem det är man träffar, det menas inte att man visar upp något som man inte är, man visar bara en annan del av det man är.

Träffar man en väldigt allvarlig person, kommer den antagligen väcka ens seriösa sida, och träffar man en person som uppfattar en som blyg, kommer man antagligen också att vara blyg.

Det kanske inte är det man helt och hållet är, men det är lite som så att som man uppfattas, är man, och det är svårt att gå utanför den rollen.
Uppfattas man som tyst, blir det väldigt svårt att prata.
Finns det ögon som kan uppfatta hela ens jag?

Även om man kanske inte gärna vill bli omtyckt för ens utseende, så tror man gärna att utseendet är det som gör en omtyckt, när det i själva verket kanske handlar om saker som att kunna mötas, att man känner sig trygg med personen och att den har egenskaper som man letat efter hos någon annan, eller kanske smådetaljer som hur personen stryker bort hårstrån från sitt ansikte eller hur den avslutar ett telefonsamtal innan man ska sova.

Även om man vill vara stark, vill man inte något annat än att bli älskad för ens svaga sidor.

Jag antar att det då man har hittat rätt, när man inte blir omtyckt för det som är tillfälligt, utan för det som är evigt. Ens jag.

tätt ifrån din yttre rymd

2011-02-17T13:32:00.002+01:00

en våg går upp ur havet

himlen har stannat i växten

ditt språk genom magen

vidare mot rymden

min yttre, din inre

jag somnar tätt ifrån

din tunna klänning blir till hud

hur stor del av känslorna är minnen?

jag har aldrig lärt mig hur man gör

så jag gör det som är omöjligt

jag har växt ur mina nervösa händer

lärt mig att vända skriken inåt

ingen ska behöva hålla för öronen

lärt mig att en spegel inte har några ideal

lärt mig att kön inte ska begränsas av roller

det är bättre att tala när ens ord är hungriga

än att vänta till någon annans ord är mätta

klarar man inte av att säga de rätta orden

är de ofta de rätta orden man försöker säga

jag blundar och väntar

på dig

men inte i tid

utan i kärlek

känslor har ingen tidsuppfattning

spår av dig

en människa av spår

kuddarna i soffan påminner mig om

ditt sätt att luta huvudet mot dina kuddar när du tittar på tv

ljudet av vattenkokaren

får mig att påminnas om när du fyller din hemma hos dig

ofta varar minnen längre än själva relationen

den största kärleken är inte alltid den längsta

men jag blundar och längtar

efter dig

men inte i tid

utan i kärlek

känslor har ingen tidsuppfattning

slutet av januari, början av februari

2011-02-10T00:57:00.013+01:00

en betraktelse

2011-02-02T21:44:00.005+01:00

"Jag lärde inte bara känna Chloes åsikter och vanor, utan också hennes mer subtila textur: ljudet av hennes röst när hon talade i telefon i rummet intill, kurret i hennes mage när hon var hungrig, hennes ansiktsuttryck just som hon skulle till att nysa, formen på hennes ögon när hon vaknade, det sätt på vilket hon skakade ett regnvått paraply, ljudet av en borste som drogs genom hennes hår..."

"nights of passed over"

2011-01-25T21:28:00.007+01:00

att se något som en ny mening, men leva i det som ett citat

2011-01-19T22:24:00.006+01:00

Vad är att ha ett förhållande egentligen?
Om man har ett förhållande, betyder det då att man är upptagen?
Även om jag själv inte har något förhållande, så kan jag ändå känna tillräckligt för någon för att känna mig upptagen, således handlar det om intresse och känslor, snarare än vilken relation man har till varandra.

En relation behöver inte nödvändigtvis ha med känslor att göra, även om man får hoppas att de allra flesta har det.
Sedan handlar det också även om vad för känslor det är som gör att man stannar.
Att exempelvis en person stannar kvar i en relation där partnern misshandlar denne handlar kanske också om känslor, men snarare rädsla än någon form av vällust, och alla dessa kvinnor som gärna ser sig själva tillsammans med mannen som mördade Engla gör det kanske också av känslor, men att vilja bli tillsammans med en äldre man som mördat en liten tjej kan knappast beskrivas som särskilt sunda känslor.
Snarare obehagligt.

Jag tycker det är bra att låta känslorna avgöra vad man är och vad man vill göra, istället för att låta relationen besluta det.
Om man har ett förhållande och vill vara med någon annan så har man egentligen inget känslomässigt förhållande, och om man inte har det så undrar jag vad det är för mening att ha ett förhållande alls?
Kanske blir det varmare att sova om nätterna, men det finns alltid pyjamas.

Jag tycker det är bra att vara kräsen angående det mesta egentligen.
Jag brukar ofta själv få höra att jag är det, sen kan man också fråga sig vad kräsen är för något. Många killar hävdar exempelvis att tjejer är kräsna så fort de har blivit nobbade av en, notera en, tjej.
Men är det verkligen att vara kräsen, eller ens en anledning till att kalla någon annan det?

Oftast är det, av någon anledning, enklare att välja ut saker som man inte vill ha, än att utse saker man verkligen vill ha.
Själv kräver jag mest att personen ska vara någorlunda verbal, och helst inte svarar ”det är inget”, när man själv vet att det är något som är fel. Sådant beteende är oattraktivt. Personen ska även vara någorlunda intelligent, vilket inte behöver innebära att hon planerat att leva hälften av sitt liv på högskolan. Hon ska även vilja leva så jämställt som möjligt, så att ingen behöver ha två heltidsjobb, ett på arbetet, ett hemma. En annan viktig sak är att inte behöva stressa fram något, så som ord och känslor från den andra, allting har sin tid.
Är detta att vara kräsen?
Förhållandet får för övrigt gärna kännas utvecklande också, så att man inte ser förhållandet som en ny mening, men lever i det som ett citat.

vi äter nätterna

2011-01-11T22:12:00.003+01:00

från drömmande kärlek till vaknande kärlek

2011-01-07T23:44:00.003+01:00

jag är rädd för att bränna upp mitt förflutna
och råka spara askan
rädd för att bränna upp min framtid
och bli kvar med drömmarna
rädd för att röra händer som är förflutna

jag längtar efter dig när du inte är här fysiskt
jag längtar efter dig än mer när du inte är här psykiskt
jag känner mig in i dig om nätterna
men är rädd för att tänka mig ut ur dig
så är det ofta med kärlek
man känner sig in och man tänker sig ut
man lär sig orden
men aldrig språket