 |
| Foto: Zebastian Hall |
En låt som utgår både från artisternas egen sårbarhet men även samhällets dito är Lite längre där Byz och Mange Schmidt samarbetar. Duon gästas även av DJ Large. Det är på många sätt en fantastisk låt med avslappnat sound och med en text där många viktiga frågor lyfts, som att männen ska ta större ansvar, det dödliga våldet och klimatkrisen. En del lättsamma element blandas in i texten, men de lyfts ur ett sårbart perspektiv och jag skulle säga att både hjärnan och benen får en match, benen från dansgolvet och hjärnan från de viktiga sakerna som de lyfter i texten. Det är viktigt att vara öppen och ärlig med sina sår, med det sköra i själen och i ens liv. Idag gästar Byz och Mange Schmidt med varsitt musikminne!
I min lilla hemstad Sala, där både jag och mitt musikintresse föddes, vävdes musiken in i mina dagliga upplevelser redan från barnsben. Min storasysters högtalare blev som en livsnerv som pulserade genom hemmets väggar, och hennes förfinade smak blev min guide in i musikens universum. Genom virvlande ljudlandskap av italiensk eurodisco, svensk tuggumipop och techno-rytmer dansade jag fram i livet.
Det här minnet utspelar sig i en tid långt innan epa-kulturen bidrog till att bilen och framför allt bilens stereoanläggningar blev statussymboler. Under början av min mellanstadietid var högtalartornens era, där vi tävlade om vem som kunde bygga det mest imponerande ljudet i pojk- och flickrummen. För oss handlade det om basens kraft, att känna det djupt i bröstet när musiken studsade mellan väggarna.
Även om jag lyssnade på all typ av musik så blev elektronisk musik en klar favorit. Happy hardcore med sina pitchade röster, djupa basgångar och taktfasta kickar förde oss till en annan värld. Jag hade precis lagt vantarna på en samlingsskiva som hette Thunderdome, prydd med en skräckinjagande radioaktiv spindel på omslaget, och den gick varm i min cd-spelare.
Under en av dessa fredagar på mellanstadiet hade vi något som de flesta känner igen under benämningen "Roliga timmen". Den här veckan var det min tur att välja musik, och jag grep chansen att dela med mig av min senaste upptäckt från min Thunderdome-skiva. Låten hette Ecstasy You Got What I Need, en absurd och skojig låt som jag valde med glädje. När det distade soundet och det löjliga introt fyllde skolsalen spred sig ett leende på mina läppar. Klasskamraterna skrattade, klappade takten till den distade ravekicken. Jag fortsatte le, ovetande om vad som skulle komma.
För måndagen som följde blev en väckarklocka till verkligheten. Jag kallades till skolkuratorns avskalade arbetsrum och där möttes jag av två allvarliga ansikten - min andra klasslärare och kuratorn. Anklagelserna om min påstådda inställning till droger slog mig som en kall dusch. I nästan en halvtimme förhördes jag om min musiksmak och om mina tankar bakom låtvalet. Förstod de verkligen inte att det bara var humor? Att mitt val av låt på "Roliga Timmen" inte var en hyllning till droger utan bara en lekfull gest?
Det var ett ögonblick av djup besvikelse, att vuxna inte kunde skilja mellan musik och verklighet. Varför tog de så allvarligt på det här och varför hade de så svårt att tro på mina ord?
Den här händelsen bidrog till en insikt som sedan följde mig när jag många år senare började skapa min egen musik. Trots att jag aldrig önskade att min musik skulle nå ungdomar med låtar som innefattar tydliga budskap riktade till vuxna, fanns en tro hos mig på att unga människor kan skilja mellan fiktion och verklighet bättre än vad vi vuxna ofta tror.
/ Byz
Musik alltså. Min ständiga ledsagare genom livet som alltid håller min hand genom svåra stunder, visar vägen genom mörka tunnlar, dansar med mig på fredagar, förstår mina känslor, hjälper mig genom kärlekstrubbel, får mig att känna mig stark, lär mig om livet. Listan är oändlig. Musik är en familjemedlem. Inte bara nära hjärtat utan inuti hjärtat. Inuti själen.
När jag var väldigt ung, runt sex år gammal, kom den första bärbara bandspelaren till Sverige. Sony Walkmans ”Freestyle”. En game changer i ordets rätta bemärkelse. Den här portabla bandspelaren hade så stor inverkan på mitt och andra svenskars liv att ”Freestyle” blev det gängse namnet på portabla bandspelare i Sverige i alla år framöver oavsett märke eller modellnamn.
Det första kassettbandet jag lyssnade på i denna Freestyle var en schizofren blandning av supersmetig pop av Gyllene Tider på ena sidan och svår, konceptuell, progressiv rock i form av albumet Selling England by the Pound av gruppen Genesis, på andra sidan. Det var magi bara det faktum att man kunde bära med sig musiken överallt och jag uppskattade både Gyllene Tider och Genesis lika mycket.
Idag är jag väldigt tacksam att jag påbörjade min musiklyssningskarriär med så olika genrer och stilar och på två olika språk. Det gav mig en väldigt bred grund att börja bygga på, vilket möjliggjort ett väldigt stort hus, eller snarare palats, av musik för mig att leva i idag.
När jag sedan upptäckte hiphopkulturen vid nio års ålder var det extrem kärlek vid första öronkastet och ytterligare en ny magisk dörr öppnade sig för mig. Hiphopen och dess samplingar fick mig att gräva djupt i dess ursprung och jag fördes in på den gyllene väg som kan kallas svart amerikansk musik. Jag hävdar med bestämdhet att svart amerikansk musik ligger till grund för all annan modern musik vi hör idag. Alltså verkligen all annan modern musik. Att känna till historien är att förstå framtiden och det blir så tydligt när en låt leder en till nästa låt som i sin tur öppnar dörrar till hela genrer och kataloger från tidigare artister.
Magi. Musik är magi. Jag vet i alla fall inget annat på vår planet eller i våra liv som kommer närmare magi än musik.
Precis som ABBA säger jag tack till musiken och allt den givit mig och fortsätter ge mig. Jag är dess ödmjuke superfan och all musik jag själv skriver är ett homage till tidigare artister, all inspiration jag ständigt får genom musiken och musikens inneboende magi. Tack!
/ Mange Schmidt
Lyssna på Lite längre här nedan!
