Mathias Zachrisson - Känslorna

Omslag: Klara Nordin-Stensö

Så är den här, Mathias Zachrissons barnskiva Känslorna. Jag vet inte om någon tonsatt en barndom så fint. Jag minns när jag själv var barn och hur oändligt allting var, somrarna, haven av godis, känslorna som räckte till månen och tillbaka, minst. Det är med åren, när de har växt och växt och växt, som man börjar begränsa livet. Som barn är livet en koja som kan byggas på i all oändlighet. Plötsligt, när man är vuxen, så tar bräderna slut. Fantasin med dem. 

När jag var liten så tänkte jag att alla skruvar jag hittade ute var från min cykel och någonstans visste jag att den cykeln kunde ta mig hur långt som helst i fantasin. Det var ingen som begränsade den fantasin, ingen som satte upp rödlysen i det magiska. Det är viktigt att barn har sitt eget utrymme där de får låta fantasin beta utan att någon sätter stopp för den skörden. Mathias ger barnen utrymme på Känslorna. Deras världar, sånger och ord bemöts inte med tvivel utan snarare öppenhet på ett oerhört fint och inkännande vis. Texterna är poetiska och väjer inte för något utan berättar om både det lustfyllda liksom det skrämmande mörkret som aldrig riktigt går att borsta bort. Dialoger blandas med mjuka och vackra visor. 

Havet är alldeles för stort är ett fint samtal mellan Gunnar och Allan. Ett intressant nedslag i en spännande diskussion. Det är ett album som visar puls hela tiden, som verkligen känns som de där sommardagarna jag hade som liten, när allt var lek och man sprang sig andfådd tills man föll ihop, alldeles varm och lycklig. Den underbara andfåddheten får liv här. Känna av mig, där Mathias sjunger, är en fantastisk visa om att utlopp för alla känslor. Alla måste få springa i det där utloppet. 

Sommarlovsvisan där både Anna Levander (från Dolce) och Hedda sjunger tar mig till de där cykelturerna med min mamma längs gatorna i Lindsdal. Sommarlovet hade precis kläckts och just där och då kändes det som att det skulle vara för alltid. De flesta låtarna handlar just om att få känna och här blir känslorna lyssnade till. Tänk om jag kunde spara med minnen är fortfarande en ditsydd knapp i min själ. Den kommer för alltid sitta där och jag känner mig trygg när jag knäpper den knappen och bara lyssnar. Sarah Riedel och Freya sjunger med en otrolig värme. 

Låtarna kläs på av fantastiska musiker. Jag måste nämna Daniel Migdal exempelvis. Daniel och Mathias har arrat stråket tillsammans. Jag intervjuade Daniels syster Natalie i samband med hennes debutsingel. Jag minns att hon pratade varmt om sin bror. Det är en stor sorg att hon gick bort alldeles alldeles för tidigt. Samtidigt är det fint att minnas på ett album som på många sätt känns så oerhört levande. Lina Langendorf förgyller med en ljuvlig saxofon och Tobias Willund med en magisk trumpet. Dessa instrument blåser genom albumet på ett förtjusande sätt. 

Mathias och Kieli åker på en luftballong-färd tillsammans och det finns mycket ljumma vindar som ger den där luftballongen kraft att fortsätta sväva där i luften. Fantasin är en drivkraft. Att inte avbryta barns berättelser, utan istället se deras drivkraft och kreativitet. Man behöver inte väja för tuffa ämnen, man kan bara prata om dem på andra sätt. Det här är utan tvekan en framtida klassiker och ett av årets absolut både viktigaste och bästa album.

Lyssna här nedan!

Linn Och Skuggorna - Furupark

Omslag: Isaqell Nilsson

Det var en ganska tidig kväll förra året. Det var fortfarande ganska kallt ute och jag längtade mest efter att få ligga på en filt i en park och dricka öl. Man skriver som en önskelista till solen över allt man önskar och man vill bara gå i uppfyllelse. Hela ens jag måste förverkligas med en gång. När man känner sådär så måste det verkligen hända något. Bra musik kan ha den effekten på mig ibland, att den ruskar om mig och lägger till ingredienser i mitt liv som jag verkligen känner att jag behöver där och då. Linn och Skuggorna var just den ingrediensen jag kände att jag behövde den där kvällen i maj förra året. Äntligen något som skakade om och varje ton talade till mig. Girigast i stan var en fantastisk debutsingel och hade mig på kroken redan vid introt. Linn Edmans röst klädde den riviga miljön perfekt. 

Nu är det Luleå-baserade bandet tillbaka med singeln Furupark. Jag skulle säga att den riviga i musiken från debutsingeln här snarare finns i Linns röst. Bandet låter i övrigt mer mjukt här men samtidigt jävligt bra. Texterna är fantastiskt välarbetade och har samtidigt en touch av det spontana, ungefär samma känsla som Mats Wikström brukar skapa i sina texter. Som jag tolkar texten så finns en längtan efter något och att samtidigt inte jaga något man inte behöver egentligen. Ibland kanske man till och med tummar på sanningen men man vill mest att något ska hända, att något ska röra om - precis som jag själv kände att det här fantastiska bandet gjorde med mig och mitt liv. Det var något explosivt som min själ behövde och den explosionen tonsattes av Linn Och Skuggorna på ett fantastiskt vis. För mig är det här ännu bättre än debuten. Jag gillar verkligen känslan av det spontana i musiken och hur levande och liksom sprakande allt känns.

Lyssna här nedan!

"Sail On kan ses som en spegling av livet som förälder"

Foto: Egentid

Pappabandet (bandet träffades på pappa-träffar i Limhamn) Egentid har idag släppt debut-EP:n Sail On. Jag tycker att bandet genom de sex låtarna låter som en varm och mjuk filt, som våren som växer fram, som solen som sakta spricker upp. Jag blir glad av bandets närvaro i låtarna och de reflekterande texterna når längre än ända in. Jag blir rörd av att lyssna och det tror jag att ni också kommer att bli. Bäst låter det i förstasingeln Call You Back samt den fantastiska No More Pain. Idag går bandet, genom Björn Rydhög, igenom EP:n, spår för spår. 

Better Man 

- Lead-singeln från EP:n Sail On. Personlig utveckling är en viktig drivkraft för mig, och Better Man fångar just det temat på ett fint sätt. 

Call You Back

- Den sista låten vi spelade in en demo av och troligen den mest catchiga på EP:n. Precis som de andra låtarna kom den till på bara några minuter, men inspelningen och förädlingen i studion blev en lång och omsorgsfull process. 

In Her Arms & Part of You 

- Gitarristen i bandet, Petter Engström, skickade ukulele- och gitarrspåren, och därefter kom text och melodi till mig som en present från ovan. 

No More Pain 

- Skriven tillsammans med låtskrivarvännen Olof Gråhamn i sommarstugan i Yngsjö 2024. Låten speglar mina tankar kring att bli äldre och bär tydliga influenser från Velvet Underground och The Beatles. 

Sail On 

- När jag blev pappa var jag orolig för att inte kunna ägna lika mycket tid åt musiken. Men under min pappaledighet insåg jag att den oron var i stort sett obefogad. Genom musiken har jag knutit an djupare till min dotter, och hon har både inspirerat mig och fördjupat min kärlek till musiken. Sail On föddes ur ett gitarrjam tillsammans med henne och blev en hyllning till henne och livet självt. När jag sedan träffade de andra i Egentid på Limhamns öppna förskolas pappaträffar fick musiken en ny dimension. Istället för att bli en broms i det kreativa livet blev min dotter – och våra barn – en kreativ katalysator. 

- Omslaget till EP:n skapades i samarbete med min vän och kollega Marcus Wester. När han visade mig några av sina teckningar, som tidigare varit okända för världen, kände jag direkt att de passade perfekt till vår musik. För att sammanfatta: , musiker och drömmare. EP:n påminner oss om att drömmar kan slå rot och förverkligas – även mitt i vardagens mest intensiva stunder.

/ Björn Rydhög, Egentid 

Lyssna på EP:n Sail On här nedan!

Tonåren var en boss som vi tog oss förbi genom musiken

Jag kommer inte se Kent på deras nya turné. Jag såg dem två gånger på deras avskedsturné 2016 och kände väl också att priset för biljetterna till de nya var alldeles för högt. Kent är dock väldigt mycket nostalgi för mig och det band som fick mitt matchställ att präglas mindre av nervositet och mer av känslan att det är okej att känna vad som helst och det är okej att vara mänsklig. Jocke berg är den största anledningen till att jag började skriva, och mina dikter i början var som rena plagiat av hans texter. Jag bodde i Stockholm en period och året innan jag flyttade dit så lärde jag känna fantastiska människor där som också brann för Kent, som citerade Elever i dagböcker och fick mig att inse att den texten var något utöver det vanliga. Jag tänker ofta på dess innebörd och hur vi alltid tycks vara så säkra på allt, fast det är så många platser vi aldrig kommer få se, så många situationer vi aldrig kommer behöva vara i. Alla liv är klädda på olika vis. Vissa tycks ha skottsäkra västar mot allt. Jag önskar att ditt självförtroende hade haft det som barn och mitt också förstås. 

För mig var Kent ett av de verktyg som hade förmågan att minska på mörkret, där samhället ofta multiplicerade eller adderade mörkret så delade Kent på det eller minskade på det helt. Det var okej att gråta som karl, det var okej att vara ensam, att vara född i en gråmelerad stad. Skammen jag ofta kände hade Jocke förmågan att skrämma bort genom texterna. Jag lyssnade förstås på Håkan Hellström under samma tid, men det var mer ett som Instagram-inlägg där man i grunden mår piss men lägger upp sig själva med hundra filter och berättar om drömmarna. Håkan var som en verklighetsflykt, medan Kent sjöng om att hantera verkligheten och tristessen. 

För mig blev den musiken oerhört viktig och den fick mig också att känna att jag inte behövde stanna i Kalmar, att jag kunde bredda mina vyer. Vissa dagar i Kalmar var som att känna sig instängd i en skog och plötsligt såg jag en öppning, en väg bortåt, en fågel som lyfte. Mina tonår var min replokal. Där lärde jag mig att hantera mig själv, musiken tog mig bort till större lokaler, fler sammanhang där jag kunde träffa människor jag kände igen mig i. Min relation till Kent förändrades med åren. Jag var inte helt positiv till de mer elektroniska tongångarna. Jag kunde verkligen sakna hur gitarrerna exploderade i raseri och frustration - istället möttes man ofta av en kall och monoton synthslinga. Det blev aldrig på samma sätt, men Kent fortsatte skriva bra låtar och Förlåtelsen och Den sista sången från sista albumet är låtar som tillhör deras absolut bästa. Själv kommer jag nog alltid hålla Hagnesta Hill högst. Främst kanske på grund av Visslaren, Kevlarsjäl och den fantastiska Stoppa mig juni (Lilla ego) där en trumpet lyfter låten än högre än Eskilstunas högsta punkt. 

Någonstans lärde jag mig att stå ut med mig själv. Stundtals var Kent som den där skottsäkra västen. Särskilt mot glåpord. Musiken är som bäst när den blir till en inre livvakt. Som när den bygger en rymdraket i ens bröst och får en att lämna sig själv ibland, när mörkret blir för påtagligt. 

Ikväll lyssnar jag på Elever och tänker tillbaka på när jag och fyra vänner delade på en vante på skansen i Stockholm. Vi mådde alla ganska dåligt men kände den där gemenskapen som tog oss vidare, som fick oss att döda bossen som var tonåren och försiktigt tog vi oss till nästa nivå. Nästa del av livet.

Cebratrack - Dear Gravity

Foto: Rebecka Wahlström

Jag pratade med Erica Hallström och hennes Cebratrack i samband med releasen av singeln Lunacy. Singeln var spunnen ur en depression, ur sömnlösa nätter och att känna sig annorlunda. Som att komma in i ett rum och förväntas kallprata. Alla tycks uppskatta det mycket och går omkring som om deras liv alltid är klädda för alla situationer, men själv känner man att man hellre vill sprängas. Och när allt känns fel har vi människor en tendens att skylla på något, hitta en syndabock, som till exempel månen. Erica fångade känslan perfekt och det är en låt jag ofta återkommer till. 

Senaste singeln heter Dear Gravity. Den kommande EP:n har ett rymdligt tema och jag tycker Erica är bra på att bygga upp känslan att man är i sin egen galax, att det är svårt att alltid känna sig hemma på jorden och att man i olika situationer känner sig lite ”off” och hon är även bra på att skapa sitt eget universum i sin musik, där musik och det visuella blir som tvillingsjälar, födda samtidigt. Texterna blir ofta filosofiska och djupare än mycket annat och jag gillar det verkligen. 

Dear Gravity är en låt, ett brev till gravitationen, en satellit som bör skickas in i allas rymd och för alltid stanna där. Det är en fantastisk låt som fastnade redan första gången jag hörde den. Texten beskriver när man känner sig liksom fängslad av mörkret och hur man än försöker springa ifrån det, sätta sig i en farkost och resa bort från det men så är man plötsligt tillbaka igen på ruta ett. Låten vilar på en elektronisk grund och svävar fram drömskt men säkert. Det låter alldeles fantastiskt.

Lyssna här nedan!

Hanna Järver - Smiley

Foto: Noah Beyene

Hanna Järver tog sig först in i mitt liv för några år sedan. Jag har alltid älskat hennes liknelser i texterna och hur lekfulla de har varit. Många av hennes låtar har för mig varit som resor till olika känslor, som en förstaklass-resa till sommarkvällar. Kvällen kanske slutar snöpligt, men det blir ändå något som man kommer bära på i resten av sitt liv. Hennes låtar skakar och berör, gör ont men läker på samma gång. Bara få va enkelt är en låt som alltid skjutsar mig tillbaka till tonåren i Kalmar där alla känslor gick i ultrarapid med en stark vilja om att slippa få ha ont, bara få njuta en stund. Texten till Nu är du Göteborg är en av mina favoriter och en låt som fick min gnista att skriva att tändas igen. 

Hon har även släppt en av mina favorit-covers. Dom kan inte höra musiken är en fantastisk låt med Masshysteri men blir till en annan slags låt i Hannas röst, i hela hennes uttryck. Det är en magisk låt som gick varm hela förra året. 

Just nu bygger Hanna upp bräda för bräda i det bygge som är hennes kommande album Absolute Romance. Titellåten kom tidigare i år och var en låt som aldrig, dvs. fortfarande inte, har slutat limma fast sig i skallen. En finfin dansant låt. 

Den nya singeln heter Smiley och det är en låt som rör sig upp till en pall-plats. Tillsammans med Adées Random man från Wrexham så är det bland det mest berörande och omstörtande jag hört hittills i år. Hanna har aldrig, vad jag upplevt, lämnat hjärtat utanför hennes uttryck. Det är tydligt i det hon gör att hon sjunger utan meningslösa filter. Det är hennes verklighet hon skriver om, hennes värld hon tonsätter. Låten är vemodigt byggd, klädd i svart. En låt som jag tolkar handlar om självkritik och tvivel och hon sjunger ”i min hjärna är allt så fult” och som vanligt präglas hennes låtar av mycket igenkänning. Det är lätt att tvivla och det försvinner inte med åren direkt. Det kan snarare öka. Man funderar på hur bra man egentligen är och hur ens drömmar tagit sig längre än vad ens liv har gjort. Vad har man gjort för fel för att inte nå de stjärnorna? ”Klia mig på ryggen mamma, för rösterna blir högre annars” är bland de finaste raderna jag läst på länge. Närhet som skriker bort mörkret och suddar ut det. Åtminstone för en stund. Det är en av de finaste låtar som Hanna har släppt.

Lyssna här nedan!

NORADRENALIN - Liljor

NORADRENALIN är aktuell med EP:n Liljor. Nora debuterade redan 2020 med singeln 16år och följde sedan upp singeln med EP:n För alla men mest för mig. Nora Elster som artisten också heter berör med sina personliga texter och det gjorde den redan på debuten. 16år hade en närmast punkig energi och den mer intima och långsamma Mobil berörde mig på ett annat plan, med en vädjande text proppad med saknad, längtan och viljan att få koppla av en stund. Skogen var som en skogspromenad genom minnen, ett krossat hjärta som går igenom ett fotoalbum. En lugn skapelse som utvecklades till en finfin poplåt. 

Det har ända sen debuten varit svårt att genrebestämma Noras musik men överlag är förstås sånt också rätt ointressant. Det viktigaste är vilka känslor musiken väcker och senaste släppet Liljor väcker just mycket känslor. Det är en resa genom sorgens alla faser. Vissa rader som hämtade direkt när såret efter en förlorad vän var alldeles färskt. Texterna är nära och direkta och det är fem väldigt mänskliga låtar som bearbetar sorgen och försöker hantera den. Det finns inga Hollywood-slut och sorgen går helt plötsligt inte bara över. Den finns kvar och går upp och ner. Ibland kanske den vaggar fram, ibland är det som att den kanske springer mot en, genom kroppen. Mardröm på Odenplan känns i hela ens väsen, särskilt med det intensiva kaoset som tar över låten de sista minuterna. Man skakas om och tänker att sorgen, precis i början, känns just sådär. Okontrollerad panik. Ett liv som tar sig fram utan chaufför. 

När det regnar berör på ett annat sätt, med Noras röst som skiner starkt genom den regniga texten, genom molnen som bearbetas. Avslutande Fenix är drömsk och närmast sakral. En låt att blunda till och känna sig bort. Överlag är Nora fantastisk på att ge känslorna ett språk, att låta musiken tala när orden inte orkar längre. Det är en fantastisk skara låtar.

Lyssna här nedan!